Alla blir saliga på sin tro

Jag diskuterar mer än gärna träningsmetoder apropå det klipp från Stefanie och David Lathams träningsvideo som Eva Bodfäldt lagt ut på Instagram med kommentaren att hon blir illamående av att se på det.

Dels tycker jag att det är överdrivet och dramatiserat, dessutom är det faktiskt rena felaktigheter skrivet av många i kommentarsfältet. Man skräder inte orden, det är misshandel, Stefanie tar till hot och våld, Stefanie ”klappar till” hunden, de får ont i hjärtat av filmen, uppmaningar om att filma och anmäla ekipage mm mm. Tårflödet har ingen gräns.
Någon person har halsstarrigt ”hellre en olydig men lycklig hund”.

Då ska jag tala om vad jag tycker. Det Stefanie gör med unghunden är inte misshandel, vanvård eller våld.

Det är bara ett annat sätt att träna hund på än vad den förfärade skaran tillämpar.

Jag har definitivt inte ”hellre en olydig men lycklig hund” som kan bli till fara för andra genom sin olydnad, för hur mycket den än fröjdas och glammar kan den ställa till med mycket elände. Trafikolyckor (då tänker jag inte på risken att hunden skadas, utan på andra människors säkerhet), jaktbrott och att hunden skrämmer hundrädda barn och vuxna med sitt ”glada” hälsande är några exempel. Dessutom dömer man den olydiga men lyckliga hunden till ett liv i koppel eftersom den sannolikt inte kan vara lös på ett ansvarsfullt sätt. Tips, läs vad lagen säger om hundägares ansvar.

Hundar som har fattat vad de skall ha sina människor till är lätta att leva med, lätta att lära, de vill följa en och de vill samverka för att de tjänar på det.
Vilken metod som skapat den relationen är oviktigt så länge den lett dit. Hunden sticker aldrig, den kommer när man visslar, den går naturligt vid sidan utan kommandon, godis och belöningstrasor. Hunden är trygg och i harmoni med sin människa. Som retriever är den tyst eftersom trygga hundar inte gnäller.

Jag har i många år haft åsikter om ständigt aktiverande, om hunden som människans egoboost och ginny pig. Kolla vad jag är duktig, min hund kan dansa, springa runt runt en lyktstolpe på kommando, gå på händer, härmas, balansera på pilatesbollar och i största allmänhet se till att ägaren åtnjuter vederbörlig beundran för sina dressyrkonster och sin ”kontakt” med hunden.

Man kan gå kurs i gofika med hund, i hundmöten, i vardagslydnad, man rallytränar, noseworkar, spårar, jakttränar, klickertränar
och gränserna för vad som anses normal aktivering av hundarna och tillgodoseende av deras behov har sannerligen suddats ut till förmån för ägarnas behov av bekräftelse.

Man har dessutom uppenbara brister i ordkunskap eftersom korrigering översätts med bestraffning och ledarskap med våld och hot. Synonymordbok rekommenderas varmt och kunde kanske vara på plats i hundbokshopparnas sortiment på nätet.

Var tog sunt förnuft vägen?

Metoder kan diskuteras som sagt, men man får leva med att det existerar metoder som inte appellerar till en själv. Självklart skall djur inte misshandlas eller vanvårdas. Dressyrmetoden ska tåla granskning och befinna sig väl innanför Djurskyddslagen.
Och alla blir saliga på sin tro. Men kanske ska man också ta en titt på sin egen självutnämnda suveränitet i hundträningen ädla konst. En rejäl titt i spegeln.

Jag ser ofta i mitt vardagliga jobb resultatet av uteblivna korrigeringar och bristande ledarskap. De hundarna är inte det minsta lyckliga. De är lika olyckliga som alla misshandlade djur. Och ofta iförda sele eftersom retrieverkoppel är farliga och risken för whiplash överhängande. Retrieverkoppel är inte det minsta farliga. Lär hundarna att inte dra i kopplet är mitt råd.Det kan man göra utan koppelryck hugg och slag. Följsamhetsträning är inte komplicerat alls. Men innefattas som allt annat av leadership. Det är hunden som följer sin människa.

Om det dessutom är jaktavlade eller andra spetskompetensavlade hundar vi talar om blir konsekvenserna av de suddiga kanterna och uteblivna ramarna än mer påtagliga för hunden.

Självklart för människan också, men den har ändå gjort ett val, sitt val av dressyrmetod. Hunden har inget val, inget att säga till om och det gäller naturligtvis alla träningsmetoder eller avsaknaden av dem.

Hunddjuret har inte en naturlig dygnsrytm som består av ständigt tränande och aktiverande. Övertränade och utbrända hundar ser jag tyvärr alltför ofta, och lika ofta beordrar jag vila. Låt hunden vara. Ge den fjorton dagars semester. Sluta kräva prestationer i alla lägen. Backa här, snurra där, vinka nu, skratta där, spela död, var passiv på en filt som en nyttig aktivitet och ta en Frolic.

Man frågar efter tips på aktivering inomhus när ägaren är sjuk. Genast rusar alla hjälpsamma till, godissök inne, leta minimala föremål, ”stå på händer” mot en vägg mm mm.

Man har massor av fiffiga och roliga tips på aktivering på promenaden, hela rundan återkommer olika bra grejer som att hoppa upp på stenar, leka kurragömma, skattjakt efter tennisboll, skvallerträning och så obligatoriska selfies. Hunden får alltså inte ens gå på dass och lufta sig utan prestationskrav.

Jag tycker synd om hundar som hela tiden tror att ägaren förväntar sig aktivitet av dem. Som provar olika beteenden för att se om det möjligen var det matte ville. Ständigt beredda, ständigt på tå, ständigt redo att ställa upp och visa hur duktig matte dom har. Av sånt mår jag illa.

”Låt hunden vara hund” skrev någon som kommentar i FB-fältet angående filmklippet Eva lade ut. En annan tyckte att ”en del inte borde få ha hund”. Kunde inte vara mer enig med båda kommentatorerna. Det tänker jag ofta. Herregud låt hunden få vara hund. Herregud den här människan borde inte ha hund över huvud taget.

Jag ska berätta en grej för er.

Det är inte naturligt för hundar att springa runt, runt, runt en lyktstolpe, gå på händer eller ”stå på händer” med baktassarna mot en vägg. Dom har faktiskt ingen nytta av det.
Inget behov, ingen överlevnad är beroende av att hunddjuret utför detta.
Sälarna på cirkus hade ingen nytta av att snurra färgglada bollar på nosen och vinka till publiken, heller inte de dansande björnarna med parasoll i ramen och skojig hatt på huvudet. Men de fick ju vackert lov att göra det för att få mat.

Man arbetade med foder som motivation, samma sak som fortfarande förespråkas på hund.Visa skålen fylld med mat. Utför uppgiften, få mat. Utför inte uppgiften – ställ undan maten till nästa utfodringstillfälle. Till slut väljer hunden rätt, ty hundar väljer sällan svältdöden framför att lämna dummy i hand, ta fågeln eller gå in i taggbusken för att nämna några exempel.

Tycker jag det är förfärligt? Nej inte det minsta, inte mer förfärligt än det Stefanie gör i filmen. Eva tipsade mig om det för bara år sedan och det fungerar väldigt bra.

Och än om man inte tvingar hunden rent fysiskt genom att släpa den runt lyktstolpen, upp på pilatesbollen eller vad det nu gäller så gör hunden det inte frivilligt. Det är någon som kräver utförande om än belöningsbaserat, som systematiskt bestämmer sig för att hunden skall lära sig detta. Hunden har inget val i den situationen heller.
Jag väljer bort allt detta för mina hundar eftersom jag inte tror på att kontakt bygger på ständiga motprestationer. Kontakt är något helt annat för mig – alltså väljer jag bort det. Mina hundar måste kunna prestera 100 % under jakt och markprov. De måste kunna lita på mig som en resurs, nån de kan ha nytta av, och jag på dom. Ska jag klara de olika provformerna under jakt från KKL o praktiska prov till vinnarklass och mästerskapstitlar måste hunden klara retningarna utan att knalla, gnälla eller strunta i mina anvisningar.
De är jaktavlade hundar med instinkter som måste styras med hundens sinnen och kapacitet i behåll, på mitt vis. Varje gång.

Jag har sett Stefanie och David många gånger med sina hundar, och tränat med dem flera gånger. Okunskap är det minsta man kan koppla till dem. Deras hundar uppträder aldrig kuvat eller visar rädsla. De har inga problem med att cool lugnt följa sin ägare vid sidan, de bränner ingen energi där överhuvudtaget.
De är heller aldrig någonsin gasade, steppiga, flåsiga, vibrerar eller pipiga. Alla de tecknen står i min bok för otrygghet och instabilitet skapad av förare, och som tyvärr är ett vanligt scenario jag möter i Sverige. Stefanies och Davids hundar gör tvärtom det lilla extra, anstränger sig till det yttersta. Av rädsla att få stryk? Nej, skraja hundar gör inte så. Inte heller stressade hundar.

Otrygghet och stress runt fötterna är det jag oftast möter hos retrieverekipage. Oro, bristande koncentration och alla kanaler öppna utom den till föraren.
Hundarna har inte trygghet och relationen på plats till sin ägare.Stefanie och Davids hundar kan inte en massa trix, de är ovetande om allsköns aktivering högt och lågt. De arbetar med dem för jakt och field trials. Deras resultat och sättet hundarna arbetar på och attityden till sina förare säger allt för mig. Någon tycker sig titta på något förfärligt. Jag tycker att jag gör det när jag ser alla stressade överaktiverade och ganska förvirrade hundar som fullständigt missat vad de ska ha sin ägare till.

Det finns många sätt att träna hundar på. Och lika många åsikter om det.Men när det gäller Stefanie Latham som i det här fallet användes som ett avskräckande exempel känns det bara som ett exempel på vad britterna kallar ” barking up the wrong tree”.

Och ja, jag tar i mina hundar. 80 % av gångerna för att jag tycker så mycket om dem.
20 % i korrigerande syfte. Jag bär dem tillbaka, jag springer ut till dem och korrigerar felet, jag tar i dem. Jag är fysisk och spontan. Jag bestraffar dem däremot inte eftersom straff är en obegriplig och omöjlig term i hundens värld. Hundar straffar inte varandra. Dom korrigerar fel omedelbart.
Ingen av mina hundar är kuvade. Dom lider heller inte av battered child syndrom.
Men jag korrigerar alla fel och jag gör det direkt.