Sortera nyheterna
Arkiv
Vårt val av foder
Sneyd's logo

Årskrönika

2017 har varit ett händelserikt år.
Det har innehållit stor glädje men också mycket sorg.
29.1 föddes Meg och Reds valpar, en härligt fin kull. De fick heta min älskade på en mängd olika språk för att världen verkar bli en kallare och kallare plats.
Agapi mou, mi Querida, Amore mio, habibi, Ljubavi, Min skat, Mon Cherie, My darling och Rakkaani fick de heta och verkar så här långt vara högt älskade av sina familjer.
Våren ägnades på heltid åt arbete i Jaktretrieverklubben, vi ordnade många WT och dömde ännu fler utöver allt annat PR-nätverkande och planerande för klubben.
Kurser och träningar avlöste varandra. Tre tikar parades i februari och då visste jag inte att jag stod inför en av de absolut värsta upplevelserna i mitt hundliv.
Kennelhosta. Det började hos hanarna, och jag stängde snabbt all kontakt mellan hanar och tikar. Tre högdräktiga tikar hade vi ju och jag var orolig att få smitta på dem.
Vi skötte hygienen minutiöst tyckte vi. Bytte kläder och skor, spritade händer och höll allting separerat från varandra.
Två dagar före beräknad nedkomst började Em hosta. Hon valpade med full kennelhosta den stackaren.
Ems valpar fick kennelhosta som debuterade när de var tio dagar gamla. Jag vet nu hur man får åtta valpar att överleva. Man droppar Nacl i näsborrarna 1 droppe från 1 ml spruta, låter de andas in varm ånga och masserar deras pyttesmå bröstkorgar en gång i timmen dygnet runt i fjorton dagar. Man sover inte mer än 30 min i stöten. Man snyter dem, man ger barnnezeril fyra ggr per dygn. Man har tre luftfuktare på och 25 grader i rummet. Som i en regnskog. Man ger sig inte när två får dubbelsidig lunginflammation. Man går in i en bubbla och kliver ur den när alla är friska.
Poppy fick kennelhosta och hon hostade stora slemblaffor på valparna under förlossningen. Mardrömmen verkade aldrig vilja ta slut och det kulminerade när Poppy fick juverinflammation och en av hennes två tikvalpar förolyckades. Det kändes som om vi hamnat i helvetet. Jag sov ingenting på en månad och jobbade på som vanligt så gott det gick. Valparna levererades till slut, friska och krya till sina nya familjer och hem.
Mina fina valpköpare och kunder var min glädje under året. Mark Demaine och Lee Hartis kom till oss på kennelträff och Roger Phillips och Simon Hansell kom och körde Elithundar och FT-träning.
Jag tränade mina egna hundar så mycket jag kunde eftersom vi skulle resa till Storbritannien under sommaren en månad och jag skulle åka tillbaka under hösten och tävla med hundarna.
Innan sommarens resa fattade jag det tunga svåra beslutet att låta fina Will sluta sina dagar.
Han hade ont i sina framben och till slut hjälpte inte Rimadyl längre. En oerhört tung dag var det när han fick somna i sin älskade box, i sin älskade bädd i min famn. Fina Will, tack för allt du gav mig. Vår fina Fionn lämnade oss senare under hösten, även han med dåliga framben på ålderns höst. RIP våra fina killar.

Englandsresan under sommaren var underbar. Vi fick dock höra att det var bråk och tråkigheter i JRK under vår bortavistelse, men vi förstod nog inte riktigt vidden av eländet förrän vi kom hem och
fick ta del av hela soppan. Slutet blev ett extra årsmöte, den värsta upplevelsen av människor i hundklubbar jag sett under mina trettiofem år i hunderiet. Det slutade med att det bästa för mig skedde. Vi lämnade klubben och bestämde oss för att starta en ny klubb, en klubb med fokus på verksamhet i form av utmärkta field trials och WT:n.Livet är för kort för strider och maktkamper. Jag vill ha roligt med mina hundar, jag vill fixa bra prov och tävla själv. Jag vill känna att jag är omgiven av människor med samma drivkraft som vi, hundarna. Inte makt, inte positioner, bara det genuina intresset för den jagande retrievern.
Vi skapade SGL, Swedish Gundog League. En klubb som tar en bit av Storbritannien till Sverige. Vi skall ha trevligt, vi ska ha högklassiga prov och WT:n, vi vill välkomna de allra bösta ekipagen eftersom vi vet att konkurrens är det allra bästa för alla. Vi ska ha brittiska domare på alla field trials och försöka ha britter på de flesta av våra WT:n också.
Våra prov har varit fulla, för vi har faktiskt hunnit med fyra prov under hösten 2017.
Alla Novice, riktiga Novice med 12-16 hundar.
Jag älskar klubbarbetet och visionerna. Janne sitter ordförande i en styrelse med människor som vill detsamma, jobba för jakthundarna och deras ägare.

Jag reste tillbaka till Storbritannien den 5 september och stannade hela hösten. Jag kom hem den 8.12, 3 månader och 3 dagar efter att jag lämnade Sverige. Om min resa kan ni läsa på bloggen, den har jag varit flitig att skriva i. Jag behövde hösten hos familjen Demaine , alla proven, kvittona på att vi har fantastiskt fina hundar och alla vänliga människor jag mött och lärt känna.
Och inte minst på grund av min tålmodige make som alltid finns där, som hälsat på mig, som hejat på mig och som gjorde detta möjligt för mig!

Nu har jag ett berg av bokföring att sköta, ett nytt år att planera och mycket att se fram emot.
Jag hoppas att 2018 blir lite lättare, lite gladare och lite fridfullare.
Och det tror jag att det blir.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

8 708Spamkommentarer blockerade hittillsSpam Free Wordpress