En historia som passar in överallt! :-)

Alla vägar leder till Rom.

En grupp människor som regelbundet reste på bussresor till olika resmål reste tillsammans till Rom. I Rom klev en guide på bussen och lotsade dem runt i Rom med hjälp av sin mikrofon och genom att peka på olika kända platser och historiska byggnader. Gruppen tittade ut genom bussens fönster på de imponerande byggnaderna och minnesmärkena. Men de tittade också på guiden, en kunnig auktoritet och specialist på Rom, som pratade italienska med chauffören och svenska med resenärerna om vartannat, självklart och naturligt. En person att se upp till, en person som kunde Rom på sina fem fingrar. En person som många i bussen ville vara. Guiden hade spenderat halva sitt liv på Roms gator och kunde berätta oändliga historier om byggnader, delar av Rom eller gatustråk. Han talade perfekt italienska till följd av all den tid och möda han lagt på sitt livsintresse Rom.
Enträget hade han lärt sig mer och mer genom att själv vandra gata upp och gata ner i Rom, insupa atmosfären och lära känna människorna, romarna.

I bussen pratade resenärerna sinsemellan. Många ville också bli guider i Rom. Betalda resor, trevliga människor som man vägleder hela dagarna och berättar om Rom resonerade de. Vad kan bli bättre? Man får betalt för att människor ska se upp till en, se en som en auktoritet på området. Och äta ansenliga mängder italiensk glass och goda skorpor.

Väl hemma i Sverige bildade bussresenärerna en kommitté ibland dem som fick uppdraget att utbilda guider med Rom som specialitet. Till kommittén valdes Rune som varit i Rom på skolresa under sin ungdom, Bengt vars mor kom från Treriksröset och i hävd av detta ansågs internationell samt Ingrid som arbetat på dagis i många år (detta ansågs särskilt meriterande då slika barn opererar i flock och behöver tydlig vägledning). Först utsåg kommittén sig själva till Diplomerade Rom-specialiserade reseguider eftersom de annars skulle ha svårt att utbilda de andra i ämnet. De hade ju trots allt åkt buss i Rom och lyssnat på den duktiga guiden i två hela dagar!

Men skulle alla bli guider i Rom? Nej, nu tyckte kommittén att man trots allt borde ställa några krav som måste uppfyllas för att bli guide i Rom. Annars kunde ju vem som helst bli guide. Särskilt viktigt var att den bakre delens av bussens resenärer inte fick bli guider. Det var en grupp som faktiskt varit i Rom på egen hand förut, flera gånger, utan den övriga gruppen. Kommittén hade noterat en viss självgodhet och överlägsenhet hos dem och ville därför inte gärna ha med dem att göra.

Några bland resenärerna tyckte att man skulle anlita den duktiga guiden från Rom att utbilda dem. Vad skulle det nu vara bra för? grumsade kommittén.
Dyrt och onödigt när man kunde sköta utbildningen internt. Det är ju trots allt bara en stad! Med kartor och allting tydligt utmärkt, bara att peka på! Kommittén beslutade emot resenärernas befängda och högmodiga ide om utbildning.

Kraven som kommittén enades om för att bli guide blev:
Erfarenhet av Italien i allmänhet och stor lokal kännedom om Rom i synnerhet.
God förståelse i italienska språket.
Resvana generellt.
Social kompetens.

När resenärsgruppen som tillsatt kommittén hörde detta blev reaktionerna omedelbara.

Erfarenhet av Italien i allmänhet och stor lokal kännedom om Rom i synnerhet? Vad betyder det?? Hur många gånger måste man åka dit för att få bli guide? Vem betalar det? Buttert anfördes det orättvisa att de som hade bättre ställt alltså kunde åka till Rom fler gånger än andra, vilket var en orättvis fördel. Några hade redan gjort det och hade på så vis ett osportsligt försprång. En annan framförde det tvivelaktiga i att kräva lokal kännedom om Rom. Google Earth finns ju och det är inte säkert att man är bättre på att berätta om Rom bara för att man är där ständigt och jämt.

Prata italienska? Nu gick tongångarna höga. Kunde kommitténs medlemmar själva prata italienska?? Det kunde ingen i kommittén men de hade ju utropat sig till guider innan de nya utbildningskriterierna sattes upp och kunde således inte räknas in i detta. Men nu var det nya tider och det var viktigt att göra rätt från början. Ett dubbelfel gör inte ett rätt resonerade kommittén för guideutbildning. Ska man behöva lära sig italienska när man ska guida svenska turister som ändå inte begrep ett ord italienska. Det är till att göra sig märkvärdiga tänkte gruppen och skar tänder över guide kommitténs arrogans och högfärd. Vad kommer härnäst för galenskaper – latin??

Resvana. Vad är resvana? Om man är flygrädd eller åksjuk är det inte så lätt att resa. Man har kanske ett annat liv också och annat att göra än att flänga fram och tillbaka till Rom hela tiden skrek resenärerna. Man kanske bara har en skrotig gammal bil som inte klarar resan till Italien. Ska man straffas för att man bor långt bort och inte rent praktiskt kan skaffa sig kunskapen genom resor? Man lär sig väl Rom när man är där?? Under tiden liksom! Och är det inte det själva guideutbildningen ska bistå med? Va? Va?

Social kompetens jo tack mycket! Vem bestämmer och avgör det? Bengt i kommittén som drack för mycket Grappa på bussen i Rom och kräktes i spypåsarna och lite på sidan om i buss-sätet? Eller Rune som badade naken i Fontana di Trevi med bara en kudde för skrevet och fick ledas ur fontänen av den lokala polisen? Ingrid som teg i tre dagar för att hon inte fick sitta bredvid Göran på vägen från Kolloseum?

Nu är goda råd dyra om man vill vara guide i Rom! Det gäller att ligga bra till hos kommittén eftersom det inte finns några objektiva mätmetoder för social kompetens. Resenärerna var nu upprörda och kände sig nedgraderade av guide-kommitténs idéer om utbildningskrav. En del struntade i att söka helt och hållet, andra tjatade och bråkade sig till en plats på guideskolan. Det tog så mycket tid i anspråk att de inte hann med att resa till Rom. Men det gjorde inte så mycket. När de väl som färdiga guider pekade på Kolosseum och sa till sin grupp att de beskådade Petruskyrkan förstod chauffören ingenting, och bussresenärerna såg hyfsat nöjda ut där de mumsade på sina goda italienska skorpor i påse. Det obehagliga var de fåtal tillfällen en Rom-erfaren resenär förirrat sig på den guidade turen och ställde ingående och därmed obehagliga frågor om Rom. Guiderna var dock beredda även på detta och var snabba att snabbt avvisa passageraren vid närmsta möjliga stopp. Att komma med påpekanden och åsikter utan att ha blivit tillfrågad är oförskämt och förmätet.

Man ska inte göra sig märkvärdig på guidade turer i Rom.