Omvärldsanalys

Jag har ju rest mycket under många år, både i Skandinavien, på kontinenten och på de brittiska öarna. Det har varit spännande och lärorikt att döma och träna med duktiga hundmänniskor, att få förkovra sig. När man en gång tränat och tävlat med de allra bästa, sett de bästa hundarna, besökt många Championship och klivit ur boxen finns mängder av tankar. Framför allt har boxen blivit märkbart mindre och det är svårt att kliva tillbaka i den igen helt enkelt.

Om jag tittar mig omkring är det svårt att säga annat än att den jaktliga utvecklingen i Sverige är osynlig jämförelsevis.

Vi har halkat efter rejält. Vi har tappat sugen, landet är märkbart delat nånstans i höjd med Vättern.

Södra Sverige existerar inte på SSRK-kartan längre. På flera år har ingen representant från södra Sverige funnits i RJK. Entusiasmen för att arrangera prov i Södra Sverige är låg.
Där finns alla möjligheter till fältfågelprov, walked up prov såväl som drivna. Men drivet är borta och faktum är att det finns en hel del bitterhet i detta.
Konstruktivt? Nej men mänskligt och naturligt.

Vi har en delad klubb, olika politiska falanger och målsättningar. Det är synd med tanke på att gemensamt arbete för utveckling och framtida bättre förare och hundar borde vara ett naturligt mål i en jakthundsklubb.

En egen verksamhetsklubb har vi tidigare efterlyst utan gehör, vilket säger mig att man antingen inte förstår vad vi ber om eller helt enkelt inte vill ha den.
Båda varianterna är okej, majoriteten beslutar.

Om Jaktretrieverklubben fick ett verksamhetsklubbsavtal med SKK skulle mycket ändras, precis som i den danska modellen. Då skulle jakthundsverksamheten finnas på två ställen, och i ena fallet skötas av människor som är dedikerade till just jakt med retriever och den brittiska provmodellen. Det skulle kunna bli en succé likt den danska förebilden. Större möjligheter att kunna känna sig hemma i sin klubb oavsett vilken det är. Eller verka i båda.

I år har vi inget Retrievermästerskap – bara det är en sorg och skam för klubben. Bakgrundsförklaringarna känner jag till. Men det har från början blivit tokigt. Dels bör mästerskap dömas på fältfågel under rough shooting anser jag. Inte planeras som ett andjaktsprov där hundratals fåglar skjuts och provet urartar i markörernas kartor och ett evigt pekande.

Mästerskapet borde vara juvelen i kronan för klubben. Det borde planeras och tas på samma allvar som det danska Elitprövet. En institution, årets höjdpunkt och klubbens stolthet.

Avsaknaden av fältfågelprov norr om Södra Sverige leder till en viss typ av hund. Domare och provens utförande och förutsättningar sätter en standard på såväl handlers och hundar. Det gäller i all hundsport. Ansvaret vilar därför tungt på såväl domarkår som arrangerande klubb att upprätthålla en verksamhet som håller hög standard så att hundarnas standard också följer med, bättre hundar och bättre förare måste vara målsättningen.

SSRK Prov och lottningssystemet förhindrar också effektivt att vi får en stark elit i Sverige. Det är i stället viktigare att så många som möjligt får starta. Jag köper det när det gäller B-prov eftersom man där har egenskapsbedömning som modell och inte tävling.
Jag tycker att A-proven skall lyftas ut ur SSRK Provs nuvarande system där föregående års starter påverkar möjligheterna till start. Att få ihop meriter att presentera för lagtävlingar som Europacupen och liknande tävlingar kan vara omöjligt eftersom man hamnar längst ner i lottningen på grund av tidigare starter.

A-proven är tävling, även om vi lyckats trassla in egenskapsbedömning och prissättning som är ologisk och i allra högsta grad missvisande. I kombination med undermåliga KKL sänks ribban hela tiden. Vi riskerar att komma hopplöst efter. Jag har nyligen läst prislistor från uppåt landet där man åter bedömer enbart två hundar på KKL. Det är oroande och en riktig krabbgång bakåt.
Förra året sa Dansk Retrieverklubb ifrån – de godkänner inte längre svenskt godkänt KKL som kvalificering till vinnarklass eftersom standarden på de svenska hundarna med godkänt KKL är alltför dålig. Att i det läget göra dåliga saker sämre i form av att gå tillbaka till två hundar är verkligen ytterligare ett par steg i fel riktning.

Allt för få svenska domare är aktiva och startar hundar på A-prov, för få deltar där intresset för sporten glöder som hetast. Är inte där diskussionerna förs och stöts och blöts gällande inte minst egna hundars form och träning, jakterna och hundarnas prestationer och resultat på prov. Intresset för A-provet är så mycket mer än bedömning. I grannlandet Danmark startar man på det ena provet, skjuter på det andra, är provledare på det tredje och dömer det fjärde. Hela tiden, hela säsongen.
Förutsättningen för att bli bra på något är ju ett stort eget intresse för sporten i fråga.
It takes a handler to judge another handler – det är en ofrånkomlig sanning. Utövar man inte sporten är den svår att bedöma, svår att förstå. Kompetensluckan är för stor. Hundarbetet på vår allra högsta nivå ska präglas av effektivitet och klass. Jakten skall sys ihop med provet, provet får inte urarta i ett WT med döda fåglar.Osäker bedömning och saktfärdiga beslut gör att provet och också hundarna blir undermåliga i kvalitet.

Det verkar ha blivit svårt att få i väg lag till de internationella WT:na och det märks att intresset är lågt. Vad är det som händer? Var tog entusiasmen, glädjen, pushandet från klubben och tävlingslustan vägen? Vi borde ha team Sverige 1 , 2, 3, 4 o 5 på de stora WTna.

Norrmännen tar stora kliv framåt och jag vill nog mena att de redan är förbi oss, deras bästa förare är grymt duktiga och hungriga, de vill framåt, bli bättre och bli riktigt konkurrenskraftiga internationellt. Det är de redan gissar jag.

Provutveckligen och kreativiteten i Norge är glädjande med högklassiga WT, RM och Elitpröve för att nämna ett par saker.
Finländarna sprang om oss för länge sedan, det är bara att lyfta på hatten.

Danskarnas utveckling har varit raketartad de sista åren, inte minst utvecklingen med Retrieverens Jagthundeklub som numera har ett hängavtal med DKK. Det har öppnat upp för en helt ny provverksamhet och möjligheter. En win-win utan politiska förtecken, alla vinner på det.

Att kritisera SSRKs jaktliga verksamhet och dess standard kan verka illojalt och provokativt.
Jag gissar att många har åsikter om det jag skrivit. Någon kanske tycker att jag inte borde få tycka i egenskap av domare. Tycka kanske, men inte uttrycka det.

Mina egna värdegrunder gör att jag ofta uttrycker mina tankar. Det kommer jag alltid att göra.

Någon kanske tar det personligt eller fnyser ”vem tror hon att hon är”. Någon tycker kanske att kritiken och oron är obefogad. Och att man inte borde få döma hundprov om man är kritisk till verksamheten. Vi måste kunna diskutera verksamheten. En verksamhet som omgärdas av tystnad är sannolikt inte hälsosam. Blodcirkulation behövs och nödvändigt för allt liv.

Jag gör det för att jag med sorg ser hur den jaktliga verksamheten stagnerat och de engagerade människorna som bryr sig blir färre och färre. Jag är orolig över hur många som har gett upp. Jag pratar dagligen med människor i min närhet som känner så här. Vi borde kunna bättre, hitta engagemang och driv igen.

Vi borde kommit längre med kvalitetsarbetet runt så många jaktliga frågor i klubben och tystnaden är talande.

Jag antar att även jag borde tiga eftersom ordspråket säger att det ger guld. Även den här gången nöjer jag mig med silver.