Varav hjärtat är fullt talar munnen

B-proven är ju ett ämne som borde diskuteras mer tycker jag. Och för att förhindra ytterligare fortsättning på ryktet om att jag vill lägga ner B-proven och är negativ till B-prov – det vill jag absolut inte. Men jag ser många saker som jag tycker man kan diskutera. Som domare tycker jag dessutom att det är min uppgift att tänka till över de provformer jag dömer och dela de tankar jag har.
Det är domarkåren som ska vara vår yttersta jaktliga kompetens i klubben.

B-proven har ett starkt fäste i svensk retriever-historia och har varit den jaktliga kärnverksamheten i många år, den vi byggt vår avel på, de meriter vi studerat, värderat och där vårt Svenska Jaktchampionat ligger. Vi hade länge till och med CACIT-prov som B-prov när övriga FCI-länder hade sina CACIT-prov på A-prov, riktig jakt. Vi fortsatte trots påtryckningar från FCI att hålla CACIT-prov med kallvilt som apporteringsobjekt.
Retrievermästerskapen var B-prov och ingen människa funderade särskilt över det, det var ju den svenska modellen.
Och det har ju gått bra kan man tänka. Vad är det för fel på det nu då som måste diskuteras och ändras? Våra hundar är väl inte sämre än andra länders? Eller?

Att diskutera verksamheter är naturligt och sunt. Och tiderna förändras – och med dem ändras också tankarna om det vi tidigare hållit för den enda metoden till utvärdering. Nu har vi helt enkelt fått mer att jämföra med.

Att B-proven har sitt ursprung ur tyska vorsteh-prov och inte ur den brittiska rasspecifika hundprovstraditionen är märkligt nog.
Våra retrievers är ju som bekant inte tyska raser utan brittiska, och det gör ursprunget till våra B-prov en aning besynnerlig. Ur den tyska modellen kom det sig att det i Sverige användes rovvilt på släpspår, både räv, grävling och till och med katt förekom.
Britterna, våra rasers skapare, har inte ändrat själva sättet att pröva sina hundar. De har alltid tillämpat tävling, kvalitetspriser förekommer inte och man säger sig inte bedöma egenskaper på det vis vi proklamerar. Egenskapspoäng vet de inte vad det är och sannolikt känner de heller inte till de spindeldiagram som egenskapspoängen är avsedd att hamna i till ledning för avelsarbetet.

” It should always be remembered that trials were originally started to find out the best dogs for recovering game that is shot and to breed from these dogs to carry on such strains” Lorna, Countess Howe 1957

Man låter den hunden som gör det bäst den dagen vinna. Det är inte alltid nödvändigtvis den bästa individen, den bästa hunden kan ha försvunnit tidigt i provet, men that´s the name of the game liksom.
Den brittiska aveln, utan kvalitetspriser och B-prov har givit oss de hundar vi så hett traktar efter i dag, vi vänder oss dit för parningar, vi köper valpar och vuxna hundar. Och med stor framgång måste ändå tilläggas. Vi reser i stora sällskap till IGL och tittar efter blivande avelsdjur, och man väljer dem ofta efter vad man ser där, i den största av tävlingar som finns för retrievers.

I UK reviderar sina Field trial Rules and Regulations med jämna mellanrum och The Kennel Clubs Field Trial Committy arbetar med jakthundarnas prov och reglerna kring dessa. Man anordnar inga medlemsmöten eller skickar ut remissser till klubbarna där alla medlemmar oavsett jaktlig erfarenhet eller intresse ska få tycka och föreslå regeländringar. Det skulle vara fullständigt otänkbart att andra än medlemmarna i The Field Trial Committe bestämde över de brittiska hundproven.

Omvärldens utveckling har varit spännande att följa under mina trettio aktiva år. Norge som väldigt länge var lillebror inte bara ekonomiskt har inte bara med oljans hjälp sprungit om oss ekonomiskt, de har också skapat en utveckling på jaktsidan som gör att vi ofta får stryk av duktiga norrmän. Deras regler är inte låsta vilket gör ett flexibelt tillämpande och utförande av retrieverproven, och ändringar har det blivit.
Detta i sin tur är skälet till den snabba utvecklingen och höjningen av kvaliteten på hundar och inte minst förare.

I Finland har utvecklingen exploderat och jag törs säga att vi numera ofta bara ser baktassarna på de finska ekipagen, tävlings, tränings och resultatmässigt. Inte heller i Finland har reglerna den omfattande byråkratin som stoppkloss runt sig, en ständig utveckling och förändringsprocess har varit möjlig. I Finland finns ingen koppling mellan A och B-prov, heller ingen KKL.
Man har inget problem med mängder av hundar som anmäler till A-prov, informationen är tillräckligt tydlig om vad som krävs. Det har alltså på intet vis hänt något omvälvande av att ha A och B-prov helt separerade.

I Danmark finns heller inga femåriga låsningsperioder och betydligt större förändringsfrihet.
Danskarna har en helt annan tradition av småviltsjakten och har av den traditionen mycket duktiga förare och hundar. I Danmark måste man vinna CERT på B-prov, två stycken i EKL och ett CERT på A-prov för att få titeln DKBrCH. DKJCH blir man på A-prov, tre Certifikat måste erhållas för championat. Man måste slå 36 hundar helt enkelt, precis som i Storbritannien.

Ska vi ta en titt på våra svenska B-prov?

Vi bedömer/beskriver en mängd olika egenskaper som finns angivna i protokollet för Jaktprov för retriever.

Samarbetsvilja: Här kommer naturligtvis teamwork och relation mellan hund och förare in. Spontan lust till kontakt och samverkan hos den yngre individen är ett exempel. Mer erfarna förare har bättre samarbetsvilja/samarbete med sina hundar eftersom den här rubriken i hög grad står för dressyr och relation. Det gör det utomordentligt svårt att poängsätta egenskapen samarbetsvilja. En hund kan te sig på ett vis med en person och på ett helt annat vis med en annan.

Sökarbete: Här beskriver man hundens förståelse och motivation att upprepade gånger gå ut i ett område och finna vilt av olika arter. Hur hunden täcker marken och hur den jagar i området. Detta skall efterliknas eftersöket på en jakt och mäta hundens förmåga att finna vilt.
Positivt: Man ser motivation och lite dådkraft att repeterat gå ut i ett väl invittrat område. Man mäter viltspontanitet utan skott-kast retning. Man läser attityd och lust att arbeta utan skottretningar och kast som förutsättning.
Negativt: Av tradition blir söken större och större per klass för att nå sin topp i EKL. Områdena är fortfarande väl invittrade och hundarna som går först på dagen har helt andra förhållanden än de som går sist på dagen. En tanke är att ha samma storlek i områdena som NKL med färre och svårare gömda apportföremål. Att inte lägga på samma ställe och försöka finna markavsnitt där man kan röra sig över marken med nya par så att man därmed får förnyade markavsnitt som inte flera människor spårat i och hundar redan arbetat-pinkat-sprungit och spårat i. Det blir för starka vittringslegor där vilt upprepat läggs tillbaka. Se under rubriken näsa.
Eftersök under jakt är inte ett stillstående moment där föraren utgår från samma punkt och skickar hunden. Man går tillsammans med hunden och letar genom marken, allt för att veta säkert var hunden letat och vilka avsnitt som därmed täckts. Jämför med B-provssöket där föraren inte sällan blir tillsagd av domaren om han/hon går en bit in i sökområdet.
Viltfinnarförmåga mäts under jakt, när man letar efter de där allra sista fåglarna/fågeln man vet skall finnas kvar, eller har hunden på en löpa efter en fågel som efter nedslaget skadat sprungit undan.. Inte i ett väl invittrat/trampat område med 14 vilt där två hundar skall leta. Det säger egentligen sig självt att vad vi än mäter på B-provssöket så är viltfinnarförmåga fel ord i sammanhanget.

Fart: Här bedömer man precis som anges hundens fart=tempo under arbetet.
Positivt: Fart eller brist av densamma kan ge vid handen allmän inställning och attityd till arbete.
Negativt: Rusande hundar belastas sällan utan sorteras in i facket Härliga/fartfyllda. Retrieverns arbetsgångart är galopp men har inte på kapplöpningsbanan att göra. Hundens arbetssätt skall vara intensivt – men fart och intensitet har mycket lite med varandra att göra. Eftersökstempo är långsam/kontrollerad galopp med näsan i backen och hjärnan i behåll. Hög fart är viktig till nedslagsplatsen, sedan skall hunden snabbt växla till noggrant letande.

Uthållighet: Fysisk uthållighet för jakt inte kan mätas med en arbetstid av maximalt en timme, det är ett problem som inte kan lösas naturligtvis, det vore en omöjlighet. Koncentrationsförmåga/mental uthållighet hör också hit.

Näsa: Hundens förmåga att identifiera och följa upp vittring.
Positivt: Att se hur hunden slår för vittring och följer efter sitt intryck till apportföremålet.
Negativt: Det går helt enkelt inte att mäta hundens extremt fina instrument luktsinnet i ett B-provsområde. Viltfinnarförmåga är att identifiera och följa upp minsta lilla vittring och inte ge upp förrän viltet är funnet. Inte att finna sju föremål utlagda i en väl invittrad sökruta eller markeringsområde. Det är att jämföra med att utbilda narkotikahundar med hjälp av enkilos cannabiskakor i specialsöksutbildningen.

Dirigerbarhet: Här mäter man hundens tidigare förmåga att ha tagit in dressyr som bara hundföraren vet i vilken utsträckning hunden fått. Dirigerbarhet, att svänga höger, vänster eller fortsätta framåt är ingen medfödd egenskap. Det är däremot skillnad på dresserbarhet på hundar – men det kan inte en domare avgöra just där och då eftersom vi inte kan hundens utbildningshistorik. Attityd att vilja förstå hamnar så vitt jag begriper mer under samarbetsvilja som igen landar i relation hund-förare som i sin tur är väldigt beroende på förarens skicklighet. Svårt? Nej inte om man inte blandar in egenskapsresonemanget eftersom så många felkällor finns och inte kan räknas in eller värderas.

Markeringsförmåga: Egenskapen att koncentrerat avståndsbedöma, lita till sina intryck och ligga kvar i ett område för att finna fågel som skjutits och komma in snabbt och effektivt. Om man kastar markeringar i samma område kommer hundarna på grund av tidigare kastade vittringslegor få mycket stor hjälp att ligga kvar i området. Markeringarna blir ”lättare” vartefter dagen går och antalet hundar som fått sina markeringar kastade i just det området.

Skottreaktion: Tveksamt att mäta i dag där de flesta prov inte använder riktig ammunition utan det vi kallar puff-skott. Det sänker stressnivå och retningsgrad högst väsentligt. Här skulle jag vilja ha tillbaka åtminstone skeet-ammunition. Och väldigt mycket mer skott under provens gång, redan från NKL.

Stadga: Rusar hunden i skott eller sitter den stadigt och väntar på kommando? Är den tyst i väntan?
Man kan sammanfatta det hela med att fasthet inför fallande vilt är en dressyrfråga – ingenting som är medfött och kan poängsättas som egenskap. Om hunden visar stark oro är också det oerhört svårt att säga och bedöma genetisk koppling till eftersom återigen förarens inverkan är magnifik. Ett tillägg kan dock göras – kan man inte vara tyst med den förhållandevis låga retning som B-provet utgör finns anledning till stor oro inför riktig jakt. Av det skälet bör det vara absolut noll-tolerans på pip på våra B-prov.

Apporteringslust: Här mäter man ju intresse, spontanitet och allmän attityd till uppgiften. Bra tycker jag, man ser ju både lusten att apportera markering med skott i vatten (mycket hög retning), markering med skott på land (mycket hög retning) och vid sök (lägre retning eftersom viltet ligger ute i marken, apporteringen föregås inte av skott och kast).
Positivt: Man får se spontanitet på tinat vilt som ändå måste betecknas som lägre retning än nyskjutet och för många hundar lägre än dummies. Viktig information tycker jag. Man får inte högre retning än riktig jakt – inte många hundar nobbar en nyskjuten fågel.
De hundar som krånglar med upptag och spontan attityd till kallvilt har oftast många andra belastningar i tillägg som man lätt får fram. Bristerna i viltspontaniteten gör att allmän olust inför uppgiften oftast präglar arbetet.
Negativt: Ser egentligen inte någonting negativt med själva apporteringsdelen. Det negativa med kallviltet är att de avger så mycket mer vittring men det har jag tagit upp under näsa

Apportgrepp: Man tittar på balans, lämplighet och avlämning. Att lämna i hand som teknik är en ren dressyrsak, men attityden hos hunden att komma till sin förare raskt och direkt för att lämna är en relationssak. Alla saker vävs ihop och blir väldigt svåra att isolera som enskilda medfödda egenskaper.
Själva greppets lämplighet är bra att titta på och har oftast både med hundens varvtal i stress att göra samt avsaknad av viltspontanitet och allmänt viltsug inför olika viltslag.

Simteknik: Simmar hunden raskt och effektivt? Viktig information eftersom fart verkligen inte är oväsentlig i det långsamma elementet vatten. Ett effektivt simsätt är en riktigt bra sak att ha för en retriever.

Vattenarbete: Viljan, attityden. Den mäts av förståeliga skäl inte så tillförlitligt på tre vattenapporter i ÖKL och EKL. Det svaret får man på jakt och eftersök och kvällsträck. Tjugonde gången under samma jakt man skickar hunden i kallt vatten vet man tillräckligt om dådkraft och vilja att arbeta i vatten.
När man betänker att provsäsongen i det närmaste är helt slut när man bäst behöver mäta det ( nov-dec) och till största delen på B-prov egenskapsbeskrivs från slutet av juli till mitten av oktober blir mätinstrumentet än mer ostämt. Man ser glädje och frimodighet i vatten.

Hundtolerans: Här bedöms hur hunden klarar att finnas i närheten av EN annan hund i NKL, ÖKL och EKL, ibland kan man ha fyra hundar i ÖKL och EKL under två domare, men det är inte den vanliga situationen. I verkligheten under jakt skall de åka släpvagn med kanske tio andra hundar, sitta trångt, vara ute på jobb i närheten av både hundar från drevet och andra apportörer. Retrievern är ju framavlad för jakt på just driven fågel, därav det viktiga med total tolerans mellan hundarna under hög stress (många skott, fallande vilt, skyttar, andra hundförare och drevfolk).
På jaktprovet sitter den passiva hunden bakom NKL-hunden, inte vid sidan.
I ÖKL o EKL går man i par jämte varandra, återigen med fallande vilt till 98% kopplat till puffskottets detonation. Om man leker med tanken att varje hund i ÖKL har en dubbel på land o vatten, skott för två dirigeringar och en störning kommer sammanlagt 14 puffskott avlossas under en ÖKL
Återigen att jämföras med ett drev där flera hundra skott skarp ammunition avlossas.

Sammanfattande kritik:
Här beskrivs ekipagets insats i en sammanfattning som i berättande form motiverar den prissättning domaren gör.
Den delen är informativ om kritiken är tydligt formulerad så att man kan ”se hunden framför sig” och därmed förstå prissättningen.

Det här är hur det ser ut. Vill jag montera ned B-proven som ”elaka tungor” säger?

Nej det vill jag absolut inte. Jag är för valfrihet i alla lägen och tycker absolut att B-proven skall finnas kvar. Jag tycker dock att det är mer än dags att diskutera titeln SEJCH och om det är rimligt att den finaste titeln vi har skall tillägnas en hund som endast en gång av minst sju (minst, i verkligheten upp till 60 gånger) prövats under jakt?
Och jag vill diskutera huruvida man över huvud taget kan utnämna en champion i egenskaper?
Och skall det finnas olika klasser i egenskaper?
Kanske skall vi skrota själva begreppet egenskapsbedömning och kort och gott kalla det hundprov på kallt vilt?
Ta bort egenskapspoäng som ändå förvirrar i sin nuvarande form, inte används till något och som ställer omänskliga krav på en domare. Att avgöra huruvida en knallapport är brist på dressyr eller medfödd brist i hunden? Dirigerbarhet, hunden lyssnar inte på signal och *går ur hand*, medfödd genetisk brist eller dressyrfel? Vi kan gå hela protokollet ned, vem är vi domare att se och avgöra detta?
Alltså igen: Är det egenskapsbedömning vi tillämpar? Hur bedömer man en egenskap? Är den verkligen medfödd? Hur stor är förarpåverkan? Miljöpåverkan? Hur prissätter man egenskaper? Kan man bli champion i egenskaper?
Om egenskaper beskrivs och prissätts till 0 pris flera gånger, är inte den hunden då färdigbedömd i egenskaper? Rimligen för alltid – för det var ju medfödda egenskaper vi bedömer och de kan ju då
inte raderas ut eller ändras. Men så är det ju självklart inte – att hunden knallar är ju knappast ärftligt för att ta ett vanligt exempel på en nolla i NKL.
Olika klasser i egenskapsbedömning/beskrivning – är det verkligen ens möjligt?
B-proven är SSRK´s heliga ko – det märks inte minst när man försöker diskutera B-proven som företeelse. B-proven är heliga och rädslan för ändringar är väldigt mycket mer påtaglig än ändringar inom A-proven.
Varje gång vi försökt diskutera B-proven i sin nuvarande form sprids ryktet om att vi försöker stänga ner hela B-provsverksamheten. Men faktum är att ingenting kunde vara mer felaktigt. Om det vore min avsikt skulle jag inte engagera mig i det alls.
Många verkar tro att förändring är lika med försämring. Alla verksamheter förändras med tiden. Väldigt få driver igenom försämringsförslag – och väldigt få verksamheter har engagerade människor som aktivt försöker försämra förhållandena.
Vad är kärnfrågan då? Ja kärnfrågan är väl – är det egenskapsbedömning vi tillämpar?
Och är B-proven i sin nuvarande form det optimala verktyget för avelsutvärdering?
Förslaget som nu är utskickat till avdelningarna innehåller mycket få förändringar. Med låsningsperioder om fem år (detta gäller 2017-2022) känns det som om det är hög tid att åtminstone fundera runt provverksamheten lite mer övergripande än vad nuvarande förslag innehåller. Det är ingen kritik till den kommitté som lagt fram förslaget, det är bara egna tankar och reflektioner om Ni till äventyrs orkat läsa så här långt!