Kennel Meadowlark


Valpresa till England

April 2005

Måndag 11.4 Vi lämnar Arlanda för vår resa till Manchester. Vi skall hämta lille Pete, Brenjon East i stamtavlan, hos John och Brenda Drury i Bickerstaffe söder om Manchester. Vi har hyrt bil som väntar, bokat B&B för två nätter och är minst sagt förväntansfulla över valpen och de hundar vi skall få se när vi gästar Drurys. Pappa GBFTCH Tweedshot Kite, mamma FTW Golden Warrior Princess och två ettåriga helbröder finns i kenneln.



På flygplatsen väntar hyrbilen, en Fiat Punto, alltså modell liten bil. Janne fick äran att köra vänstertrafik, jag känner mig fortfarande helt säker på att jag ställt till med kaos genom att till exempel köra åt fel håll i någon rondell i rusningstrafik eller dyka upp i fel körriktning på någon motorväg… John hade mejlat en vägbeskrivning som var lätt att följa , så John mötte upp den sista biten för att lotsa oss upp till huset. Att England är vackert visste vi sedan tidigare, och området där John och Brenda bor är inget undantag. Ett underbart hus inramat av en minutiöst skött trädgård omgärdat av fält och dungar.



Vi blev otroligt väl mottagna och omhändertagna av John och Brenda. Att valparna, nio stycken och sju veckor, var fantastiskt fina behöver kanske inte sägas? Bilderna av Brenjon The Bungalow, trädgården, värdparet och inte minst valparna får illustrera vår vistelse hos John och Brenda.



Vår valp, den mörkaste av de tre gula killarna, var jättefin. Det kändes rätt med en gång vi sett kullen och de båda föräldradjuren.



På kvällen åt vi middag tillsammans med Drurys på vår pub, The Wheatsheaf, som också var vår B&B. Gott och onyttigt! Tisdag 12.4 Vi kör på egen utflykt till Southport och vidare upp till Blackpool. Vänstertrafiken funkar kanon för Janne – det är mest jag som då och då kommer med oroliga pip eftersom jag tycker att allt känns fel , upp-och-ner och baklänges samtidigt…..



Klockan fyra på eftermiddagen var vi till veterinären med Pete, som nu skulle mikrochippas, få masktablett och eget pass för resan samt ett intyg på att han är frisk och pigg och tål att resa. Allt fanns på plats och utan anmärkning inklusive två pyttesmå, men ändock, testiklar normalt belägna i sin lika pyttelilla påse….. Pete tog det hela med ro, och somnade till och med mitt på veterinärens bord medan han gjorde all pappersexercis.



Kvällen avslutades med middag hemma hos Drurys, Brenda visade prov på högklassig kokkonst. Vid tiotiden tackade vi för oss och körde till vårt B&B.



Vi somnade utan vaggsång kan nämnas…. Onsdag 13.4 Vi hade bestämt oss för att köra upp till The Lake District, och tog därför M66 upp till Windermere och de underbara bergen och sjöarna. Vi valde att köra vidare norrut ända upp till Penrith, där vi gick och shoppade på en synnerligen välsorterad jaktbutik och flanerade i staden. Lunch och en pint slank också ner innan vi fortsatte mot norra Yorkshire. Vilken resa! Vi har varit här förut, men penninerna är alltid samma upplevelse – WOW! Vi stannade i Bucken, en liten by i en underbar dal i hjärtat av The Dales. Vi tog in på ett underbart beläget B&B av modell dyrare men konstaterade snabbt att det var värt det. Stället hette the Buck och var charmigt inrett med bedövande vackra omgivningar. Till middag åt vi Lamb of the Valley på en bädd av potatismos och myntasås. Ett underbart rött vin, Chateau Musar utgjorde en perfekt inramning! Vi dråsade i säng mätta och belåtna! Torsdag 14.4 Sista dagen – sista engelska frukosten! Vi hade fått en vänlig inbjudan att hälsa på John och Nina Halsted i Skipton, så vi körde från The Buck vid nio-tiden. Att hälsa på hos John och Nina var en upplevelse! Deras anläggning är ny och stor, genomtänkt i minsta detalj.



Vi fick följa med och titta på när John körde ett förmiddagspass med sex-sju hundar på fantastiska marker , skapade enbart med tanke på retrieverträning. Så arbetar en professionell handler!



Fika vid köksbordet och sedan avsked! Vi körde tillbaka till John och Brenda Drury för att hämta lilla Pete – och sedan till flygplatsen! Pete skulle checkas in som handbagage – smärtfritt förutom att alla anställda på Manchester Int. skulle turas om att hålla och pussa honom på nosen. Pete förstod där och då sitt Rätta Värde. Efter att ha spanat in larmet på flygplatsen med alla människor, bagagevagnar och rullande väskor rullade Pete ihop sig på golvet och somnade. Vi åt en sista snabbmåltid innan vi gick på flyget hem till Sverige. Pete låg i sin Kennel Cabin under start och landning, men fick under flygningen sitta i den lediga stolen bredvid husse.



Vi landade nio på kvällen och körde ner till Torpsbruk direkt! Hemma halv tre på morgonen efter en underbar fyradagars resa och en fin liten valp!