Att döma på A-prov

Jag får ibland frågan om hur vi dömer på A-prov, och hur det är att döma på A-prov. Ibland också frågan om vad som krävs för att få döma A-prov. Den sista frågan är svårare att svara på eftersom utbildningsgången inte konsoliderats utan ständigt ändrats beroende på sittande kommitteer och oklarheter om vilka kommitteer som ansvarar för vad. Säkert också för att A-proven är en relativt ung provform i Sveriges retrieverhistoria.

A-proven är ju jakthundarnas prov, och bedöms alltså under jakt på fågel. Det ska gå snabbt, provet ska inte tappa fart, det skall bedömas fågel som tecknar eller inte tecknar, hundar skall skickas och såväl hundar som förare skall ha en rejäl chans att klara sina uppgifter. Och varje apport skall bedömas separat.

Reglerna är väldigt olika B-provsreglerna som är en helt annan provform. På A-proven finns ingen rättvisa förutom den vi domare kan skapa. Den vi kan och måste skapa är att skicka hundarna i rätt ordning. På A-provet finns inga moment, bara uppgifter att lösa. Ibland får man bara markeringar, ibland inte en enda, ibland bara dirigeringar som uppgift. Det är således inte korrekt att hålla en hund tillbaka som står på tur för att man tycker att den hunden måste ha en dirigering den här gången. Det blir vad det blir helt enkelt.

Att utbilda sig är ett stort eget ansvar. Jag valde att resa så mycket jag hade råd med till UK, och tjatade mig till att få gå i linjen och skuggdöma på Field trials. Hösten 2006 fick jag elva sådana tillfällen, ovärderliga för mig med diskussioner och ren undervisning. Britterna och irländarna har varit otroligt välvilliga och generöst inställda till det.
Innan det startade jag så mycket jag kunde och upptäckte att det är det bästa sättet att lära sig A-proven, egen erfarenhet och rutin krävs för att kunna ta till sig efterföljande utbildning och bedömningskunskap. Skipper var min lärohund, vi startade tillsammans 12 gånger på A-prov bland annat Europacupen och Nordiska Retrievermästerskapet som vi faktiskt vann. Efter det kom Will, och med Will kom många fler starter som följdes av Tar och Paddy. Jag har startat dem i Sverige, Danmark, UK och Irland och jag har fått ovärderlig erfarenhet och lärt mig massor av det egna tävlandet. Bland annat hur mycket mer som finns att lära sig!

När jag blev A-provsdomare i Sverige fanns inte så mycket utbildning, det var så nytt med officiella A-prov då. Därför kändes det extra viktigt att lära sig så mycket som möjligt själv. Läsa regler, förstå reglerna och tillämpa dem. Och det finns som sagt hela tiden mer att lära.
Nyckelordet för att döma är genuint intresse för sporten, för A-provet är en tävlingsform, där den hunden som löser sina uppgifter bäst den dagen skall vinna provet. Inte den hunden som jag tror eller tycker är den bästa egentligen.

Man är bara så bra som sin sista fågel. Och det gäller att hänga i och hålla sig ”ren”, dvs med bara A-apporter utan minus i bagaget. Jag läser FCI-regler och de brittiska field trial rules and regulations, den ger mig mest. Jag har mentorer i UK som jag mailar och diskuterar med. Den utbildningen jag har, har jag tillskansat mig själv av rent intresse för A-proven.
Jag har haft den otroliga förmånen att bli inbjuden att döma Field trials på Irland och i UK, fyra gånger har jag fått döma open trials på Irland. Det ena ger det andra och domaruppdrag i såväl Danmark och Finland ger hela tiden mer erfarenhet.
I år har jag fått döma Finlands allra första tvådagars openstake, ett prov för 24 hundar. Om en månad skall jag döma danska Elitpröven. Jag känner mig naturligtvis hedrad av uppdragen och försöker förbereda mig så gott jag kan.

Det gäller att hela tiden träna egna hundar att starta så att man inte tappar kontakten med den delen av sporten, den som startande. Därför var det oerhört frustrerande när Paddy hade borrelia förra säsongen och skadade ryggen illa i somras, men nu hoppas jag att han går att starta i alla fall i slutet på den här säsongen och jag hoppas innerligt att hans rygg håller. Nya unga hundar är i träning för kommande år framöver.
När man kopplar ihop B och A-prov är det lätt att tro att bedömningen är lika, eller att det åtminstone går bra att döma KKL om man är domare B. Jag håller inte med om det, eftersom ett KKL skall bedömas exakt på samma vis som ett EKL A-prov, men med lättare svårighetsgrad. Hundarna skall vara tysta, fasta och jaga i anvisat område, ta skammat, sortera och vara styrbara. De skall dagen efter godkänt KKL kunna stå på linjen i EKL. Det är det som är kvalificering. Kvalificerar man sig till VM så är det till det VM som ligger närmast, inte med orden ” jo ni klarar er, men ställ inte upp på nåt VM på många år än, så bra är ni inte”. Det kan på många vis vara svårare att döma KKL än EKL eftersom man måste ha klart för sig vad som är lämplig fågel/svårighetsgrad för ett KKL. Och att KKL –hunden inte skall begäras hämta fler fåglar än vad vinnande Cert-hund hämtar i EKL.

Domarna måste vara snabba och fatta beslut direkt – långsam diskussionsbetonad bedömning gör att hela provet ”torkar”, blir segt och ibland till rena kallviltsprovet.
Förhållandena med vittring är helt annorlunda, fastnar en hund i vittring på ett B-prov är det sannolikt efter andra hundars närvaro och pinkande, på A-provet kan det vara så att vi skickar hundar där alldeles nyss hundra fasaner befann sig för att äta, och där svårigheten att sortera vilken vittring som är vad verkligen skiljer agnarna från vetet eller blir till en teknisk fördröjning hur snabbt hunden än skickats på sin fågel.

Ställa sig rätt, förstå och agera med jakten för att få ut det mesta av den fågel som presenteras. Jag önskar att alla våra prov hölls under jakter köpta för hundprovet eftersom det helt klart ger bättre förutsättning att bedöma hundarna.
Drivna prov eller walked up? Jag föredrar att döma WU-proven, det är helt klart lättare att döma och en väldigt rolig jaktform. Snabba skick, mindre tvekan och därmed fint flyt i provet förutsatt att det finns vilt.

Drivna prov är lurigare att döma. Det är viktig och bra information att se vilka hundar som klarar att sitta sina driver, hålla lugn och kyla och verkligen sortera. Det är svårt och vanskligt att skicka under skytte eftersom det riskerar komma nya flog under hundens arbete och helt plötsligt befinner sig hunden där vilt dunsar ner runt omkring den. En del domare tycker inte att det är ett problem utan säger till föraren att det är ok att hunden tar någon av de fåglarna som tillkommit i området 20 meter runt hunden. Alla som startar hund själva avskyr det scenariot eftersom hunden blixtsnabbt lär sig att gå på sista retningen. Nästa gång är det nämligen 25 meter ifrån och inte okej.

Drivna prov tenderar därför att bli pekprov, vilket blir trist, föga jaktligt och dessutom tappar tempo när markörer och domare skall kommunicera om var vilt ligger.
Men båda provformerna behövs, eftersom båda har viktig information om hundarna att ge.
Irländarnas Championship har av tradition varit drivna prov med driver i upp till en timme. Jag har kvalificerat hund dit två gånger, och kan intyga att det är en otrolig press att ha hunden sittande så länge under skytte. Irländarna säger ju naturligtvis att det är därför så få engelsmän ställer upp på det irländska championshipet, deras hundar klarar inte att sitta så länge tysta och hålla sig kalla och fokuserade. Eftersom så mycket av deras prov är walked up så är deras hundar av den typen, snabbt in och snabbt ut efter två eller en apport.Aldrig pressen från driven. Engelsmännen säger tvärtom om såklart – irländare och engelsmän från södra England klarar inte av IGL eftersom det är walked up tre dagar.

Alla har sina idéer, och det ligger säkert lite sanning i allt – så en mix av drivna prov och walked up är säkert det bästa.
Det man kan vara överens om är i alla fall en sak, och det är att domarnas insats är väldigt viktig för provet, som britterna säger kan dålig bedömning (långsam, obeslutsam, långbänksdiskussioner och liknande) förstöra hela provet och därmed hundarnas chans att visa upp vad de kan. Man missar helt enkelt från domarhåll att ta vara på de bästa chanserna, att snabbt skicka på vad som mycket väl kan vara vinnarfågeln.
Under varje prov man dömer uppstår situationer man rannsakar i efterhand. Gjorde jag rätt där? Tänkte jag rätt? Stod vi bra där, kunde jag ha stått på bättre plats med hundarna?
Att försöka ställa sina hundar där man själv hade velat stå om man hade varit på linjen är en bra tanke. Då kommer vi tillbaka till vikten av startande domare.

I alla länder pratar man i de här banorna, om vikten att ha en domarkår som själva går med hund på prov och därmed håller sig a jour. En annan idé är den vi diskuterade några domarkollegor och jag när vi nyligen var i Danmark, nämligen att hålla domarkonferens under två dagar ute i fält och under jakt. Ha egna hundar med oss, ordna både rough shooting och drev. Skjuta åt varandra och föra hundar om vartannat. Inte som nån tävling eller för att bevisa något utan för att få till bra diskussioner. För även B-proven skulle må väl av lite mer jaktlig anknytning.
Jag tror det skulle bli en uppskattad domarkonferens och ett bra trendbrott från att sitta i en åhörarsal i två dagar och titta på Powerpoint och statistik. Och väldigt mycket roligare!

Önska kan man alltid!
Det är utmanande och roligt att döma A-prov, men det är svårt eftersom besluten man fattar är snabba. Jaktlig förankring, proverfarenhet från egna starter och därigenom kunskap är ju såklart nyckelordet – och så mycket som möjligt skall man ha tillskansat sig innan man ens funderar på det. Då underlättar man för sig själv att känna sig trygg i vad man gör, och det tjänar proven på.