Sortera nyheterna
Arkiv
Apportera för livet 2019
Vårt val av foder
Sneyd's logo

Finns det ett bäst före datum?

IMG_0777Jag funderar ibland på de olika bekymmer som jag ser hos många ekipage. Oftast handlar det om brist på vanlig fostran samtidigt som man fokuserat på apporteringsträning och gruppträningar. Det har jag redan skrivit många inlägg om.

Men när är bristen på rätt relation så spikad att den faktiskt inte går att vända?
När händer det som sedan utmynnar i en relationsproblematik som gör att man inte kan nå sin hund? Och som faktiskt grundlägger en evig kamp, brist på kontakt och ömsesidig njutning av partnerskapet. Rädslan att göra fel uppmärksammar jag, den som gör att man inte gör någonting alls. Det hör jag ofta. “Jag har inte gjort nåt åt det, visste inte riktigt vad jag skulle göra”. Det kan vara allt från att valpen är allmänt busig på ett besvärligt vis, inte kommer på inkallning, sticker i väg med grejer och vägrar att komma med skon/sockan/bollen till att den blir komplett tokig av blotta åsynen av andra valpar/unga hundar. Skäller och gläfser rätt ut och drar som en liten galning i kopplet och kan knappt hanteras. Biter i händer, kläder eller hoppar rätt upp i ansiktet.
Det finns en rädsla att hantera den unga hunden, det som faktiskt skall leda till en relation.

Valpar är inte alls för små för att fostras.

Det första min son fick lära sig var ordet tack. Sittandes i barnstolen skickade vi Mariekexkladdiga grejer mellan oss – tack, tack, tack tack!
Viktor fick mängder av pussar, kramar, lek och kittlande. Vi målade och lekte. Och så fick han lära sig NEJ. För att små barn kan bränna sig på hett vatten i the-muggen, tulta i väg i raskt tempo mot bryggan eller bränna sig på spisen.
Aldrig någonsin tänkte jag att det var bäst att göra ingenting alls eftersom jag inte ville förstöra något. Inte en enda gång lät jag honom trilla i från bryggan, bränna sig eller gå rätt ut i trafiken. Han fick heller inte ta godis i hyllan på ICA. Godis åt han på lördagar. Eftersom han visste vad nej betydde blev det aldrig bekymmer. Nej betydde alltid nej. Aldrig förhandlingsbart.
Man svarar trevligt, tackar för det man får och accepterar ett nej.
Jag uppfostrade honom helt enkelt för att livet skulle bli så bra som möjligt för honom, för att han skulle växa upp till en fantastiskt fin ung man, en trygg människa.
Så gör nog nästan alla föräldrar. Och de allra flesta har precis som vi väldigt fina trevliga barn.

Varför är det då så svårt att omsätta till hanterades av en valp?
Vad är det som gör att man inte fostrar sin valp på samma tydliga vis? Regler, ramar, massa puss, kram, lek och NEJ.
Eran påverkan på valparnas framtid är helt avgörande. De fostrar inte sig själva, de kan inte hantera frestelser utan hjälp, de kan inte ta ansvaret för att bli den perfekta hunden ni vill ha. Och ett nej som inte betyder nej betyder därmed ingenting. En inkallning man kan ignorera ibland blir till varje inkallning.
Bäst före-datumet för allt detta är mycket kortare än vad ni tror. Det som gått sönder kan inte alltid lagas, fixas till, dras ett streck över och heller inte sudda ut och börja om. Ni har en valp-period med valpen, den pågår just där och då.
Bli inte åskådare till er egen hund, studera inte häpet och valhänt hur valpen hamnar fel medan ni läser böcker om hundträning.Steppa upp och bli förebilden, håll i kompassen och rita kartan. Ta ansvar för det.
Om man blir bättre på det blir väldigt många hundar väldigt mycket tryggare, lugnare och lyckligare.
I min ordbok är NEJ och fostran inte synonymt med straff och våld. Det är bara något man måste kunna förhålla sig till som vägledning ut i livet. Vare sig man är jakthund eller människa.

11 kommentarer till Finns det ett bäst före datum?

  • Hej Birgitta.
    Jag är övertygad om att det inte finns något bäst före datum. Man kan lära gamla hundar sitta.
    Det är aldrig för sent om inte fysiken begränsar hunden kan man forma om den vid vilken ålder som helst, det kräver “bara” mer eller mindre arbete. Men självklart, fostran är att göra livet enklare för både hund och människa.

    • Jag tror att en relation som gått rejält snett inte är möjlig att laga fullt ut. Kan bli bättre, till och med okej. Men i många fall blir hundägandet en enda lång kamp. Hunden är en extremt förlåtande natur och tål mängder av oförätter av oss och gillar oss ändå. De förlåter oss våra misstag. Men ingen individ klarar inkonsekvens, gap och skrik, ryck i kopplet varvat med accepterande för exakt samma beteende. De blir otrygga, oroliga, stressade. Orkar inte fokusera och koncentrera sig på otydlighet, känsloutbrott samt ständiga byten av strategi. Med en ny förare kan hunden helt rehabiliteras. Just för att det handlar om bilder och relation – en trygg person kan göra hela skillnaden!

      • Precis Birgitta! Man slutar aldrig att förvånas över hur många som skaffar hund utan dessa rudimentära kunskaper och till råga på allt, gör det gång efter gång.

        • Det som behövs är sunt förnuft. Det är inte lätt att hitta rätt när hund-människa gjorts till en vetenskap i inlärningsmetodik.

  • Grymt bra skrivet Birgitta!

  • Huvudet på spiken som vanligt?

  • Så sant! Dock tycker jag att barnuppfostran ser likadant ut idag. Hund- och barnuppfostran verkar följa varandra…

  • Det är ofta ännu värre än att ägaren inte gör något för den vet inte vad. Många går hos en instruktör och pratar med den om det som inte fungerar eller så är det uppenbart OCH instruktörens råd är att Gör inget, det växer bort, Gör inget åt problemet men ägna massor med tid åt det hunden tycker är roligt så väljer den att göra det istället. Annars får man en ” lösning” som efter månader inte gjort problemet mindre trots att man lagt ned massor med tid o energi. Som ägare får man även veta att ordet NEJ är skadligt, det hämmar hundens intiativförmåga och ger en dålig rellation OSV.
    Eller så gör man inget eftersom dom enkla lösningarna som man kommer på att är sånna som det varnas för överallt på sociala medier. Är det någon som tipsar en annan om ordet NEJ och glömmer att förklara att “jag lärde in ordet nej med hjälp av godis” så blir det ramaskri.

    Tyvärr…..

  • Så bra skrivet!

  • Klokt skrivet. Väldigt klokt. Det bästa av allt var att jag kunde relatera till din blogg när jag skulle förklara uppfostran för tonårstjejerna, dottern har en kompis som försökt ta livet av sig och som hamnat snett som tycker att mamma sätter konstiga gränser men där barnet samtidigt lovprisar min och Hannas relation som är precis sån du skriver om dina barn. precis sån. Tyckte det var guld i sammanhanget det var så mycket upprörda känslor inblandat så det var så skönt att bara kunna relatera till nåt som står skrivet rakt upp och ner. Så klokt! kram till dig min bästaste mentor!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

11 246Spamkommentarer blockerade hittillsSpam Free Wordpress

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.