Långt längre längst

Ibland tycker jag att längden på apporterna hundar bedöms på är onödigt och ojaktligt långa. Hur försvarar man att skicka hundar från andra sidan linjen två hundra meter bort när hundar nära skyttarna markerat bättre?

Vad är det vi vill bedöma som går ut på avstånd? Retrieverns arbete borde kunna bedömas till allra största delen på hagelhåll/ jaktligt försvarbart håll. Att ställa hundarna hundra meter bakom skyttarna känns konstruerat och overkligt. Så gör man inte när man jagar. En fågel som slår i backen och börjar springa kan inte ens (förutom det totalt oetiska i att välja att skicka hunden längst från fågeln)bedömas som en first dog down eftersom bara avståndet i sig skapar den delay som krävs, av samma skäl som vatten skapar en naturlig delay. Sen skall hundar kunna markera, ta an löpor och föras på långa håll när så krävs, men vi får inte glömma att bedöma hundarnas jaktliga förmåga i naturliga jaktliga situationer. Jag åsyftar inget särskilt prov i något särskilt land, men jag har reflekterat över det vid några tillfällen.

Tjock vegetation och knixig terräng och normala avstånd räcker gott för att kora en vinnare.

Om det blir för tekniskt och konstruerat förlorar vi såväl jaktlig förmåga i hundarna ( man tränar faktiskt sönder de naturliga egenskaperna) som i signaler till förarna om hur jakthundar skall bete sig och tränas för bästa resultat.Det är såklart en svår balansgång att gå – och i vanlig ordning landar det på oss domare att veta vad som är vettiga apporter att skicka på, vad som är självklart att kräva och vad som är orimligt.