Lite tankar en tisdag i Clitheroe

Funderingar en tisdag

I dag har vi varit uppe på berget med åtta andra handlers för en riktig genomkörare inför provsäsongen som börjar den 12.8 med KC Bolton Abbey.
Nio herrar och jag har kört våra hundar i opennivå. Det är väldigt välrenommerade förare som mer än en gång fört fram GBFTCH och stått på linjen på IGL Championship och till och med vunnit.

Under dagen pratar vi där vi står på linjen. De har järnkoll på varenda stamtavla, linjer, vem som är pappa till den hunden, vem som är halvbror med den hunden undan den irländska tiken vars stam man också har koll på.
De jagar, de har ofta både spaniels, retrievers och nån terrier för sin jakt. De startar på såväl WT lag under sommarens gamefairs och field trials under säsongen fram till 1 februari. De är uppfödare med koll på bra hundar, linjer och vad de vill med sin avel.

I Sverige är det omvänt förhållande, det går nio kvinnor och en man. Kvinnorna för hundarna och planerar aveln. Männen vet ingenting om linjer, avel, defekter, hundarnas titlar och namn, det är lite fruntimmersgöra liksom.
Det finns säkert undantag men generellt tycker jag det är så.

”Fråga frugan jag har ingen aning om sånt” hör jag ofta. ” Jag bara jagar och bryr mig bara om att de är bra ha ha ha”.
Som om det vore lite fjantigt att vara engagerad i avelsarbetet fullt ut.
Som om det inte är manligt att föda upp bra retrievers för jakt.

Männen är ute och jagar och kvinnorna går på prov men jagar sällan. I stället säger man att man skall jaga när man ska ut och apportera en dag.
Det är märkligt faktiskt.
Det är lite konstigt tycker jag, och reflekterar över varför det är sån skillnad.
How come? Och har det några effekter i avelsarbetet?

Meg gick faktiskt bäst av allihop, så roligt. Robban blandade lite fantastiskt med mindre bra. En jäkligt bra dag!!