Sortera nyheterna
Arkiv
Apportera för livet 2019
Vårt val av foder
Sneyd's logo

November

Hösten i England har varit upp och ner. En klämd svanstipp (Dave’s), en tåskada (Poppy) och ett för tidigt löp (Meg) har ställt om planerarna högst väsentligt.Min sjukdom har krävt ett par resor till Sverige för kontroller.

Dave har nu fyra starter i November och jag hoppas att han har turen med sig och får rätt fåglar. Tränad för det är han ju men så mycket i den här branschen handlar om tur, att få rätt fågel i rätt tillfälle. Men dåligt tränade hundar har inte tur här, man kommer ingenstans alls om inte hunden är klar för uppgifterna. Som Stenmark sa, ju mer jag tränar desto mer tur har jag!

Poppy har en start till och vi väntar på en sista lottning. Jag var tvungen att dra henne från inte mindre än fem tvådagarsprov på grund av en feldiagnosticerad tå ( hennes) och min eländiga sjukdom som krävde tillsyn av svensk sjukvård.

Meg parades med Riley i dag för första gången och vi parar på nytt tisdag om allt går enligt plan. Dessvärre drar hon väl med sig Poppy och hon ska ju paras med Fergie när det blir dags.

Poppy går som tåget på träningarna, i går senast uppe i Brough hos Harvey Wiggins på Hectorkirk Gundogs and Sporting. En hel dags walk up på fasaner, hare, rapphöns och kanin där hon sätter sina apporter med stor säkerhet.

Janne är här och gick med fina Dave som också sköter sig fantastiskt fint. Meg fick ju på grund av löp snällt stanna i bilen.

Svenskt sällskap i form av Gunilla Wedeen och Bengt Rödseth hade vi i och med att de bokat träning med Mark och också en träningsdag på vilt för Bengt med sin spanieltik.

Mästerskapen har avlöst varandra hemma i Sverige, på SGL’s hade jag nöjet att bevittna söndagen. Det är uppenbart att intresset för retrieverprov ”på riktigt” är stort och deltagarsiffrorna är höga. Engelska domare på alla tre mästerskapen säger mig att man börjar förstå lite mer av intresset hos de aktiva och vad de vill ha och kräver av domarkåren.

Gemensamt verkar vara problematiken att hålla hundarna i området, att jaga på anvisad plats tills annan instruktion ges av handlern. De jag talar med här på proven som varit i Sverige och dömt säger alla samma sak. Hundarna springer för mycket, blir inte kvar på anvisad plats. Vi måste helt klart bli bättre på att få fast hundarna på anvisad plats och inte rusa rätt igenom området för nedslaget i för hög hastighet.

Det självständiga springandet står inte för effektivitet och viltfinnarförmåga så som det anges på B-provsprotokollet där uppgiften bara är att samla upp ett visst antal lika döda och upptinade föremål. Där kan man av naturliga skäl inte prioritera skadeskjutet, följa upp löpor efter att först ha identifierat nedslagsplats och med viltfinnarförmåga bärgat just den fågeln. Döda fåglar ligger kvar. Hundarna lär sig att springa för snabbt, med höga näsor och med otillräcklig marktäckning. Marktäckning är inte att röra sig snabbt inom ett visst och givet  antal kvadratmeter utan att faktiskt leta igenom ett område med en förväntad nedslagsplats.

Jag får ofta frågan av våra valpköpare, vad ska jag satsa på när det gäller prov? Field trials, B- prov eller båda?  WT?

SGL’s WT är grymma. Världens bästa sammanfattning av vad som krävs på de riktiga hundproven senare i säsongen. Man lär sig systemet, känner sig trygg i vad som ska ske och blir proffsig nog att träna på first rounds, second rounds, gå till andra sidan linjen som nr tre och fyra. Man tränar för allt.

Välj field trial träning före b-prov och kör det först. Att få hundar att springa stort och slumpartat gör de själva med tiden på andjakter och b-provssök, det är ingenting man behöver fokusera träning på . Det gör de alldeles naturligt själva med tiden. Träna b-provssök med en jaktavlad hund i ung ålder kommer att leda till en hund som är svår att nagla fast vid nedslag och verkligen i lugnt tempo med sinnena som främsta verktyg finna löpan. En hund som är tränad för field trials på rätt sätt kommer inte att ha ett enda problem med att ratta om karriären till b-prov. Tvärtom är jag däremot säker på blir ett jobbigare väg.

Hundar ska hitta sina fåglar med hjärna och näsa, inte med benen.

Det här lägger jag massor av tid på. Och ändå kan det bli bättre, det finns utrymme för förbättring helt klart. MDB som Mark Demaine alltid säger – Must Do Better.

Alltid denna strävan och glädje i träningen, att försöka bli bättre, att faktiskt sätta ribban högre och högre.Det är en ständigt pågående resa, en rolig sån med faktiska kvitton på att det jag gör är rätt. Poppy är där, hon är verkligen där och är fortfarande ung med sina bästa år framför sig. Om min dumma cancersjukdom bara kan hålla sig i schack ska hon få chansen hon förtjänar.

Jag tänkte att det kanske finns fler som vill satsa hela vägen, som verkligen vill träna sina hundar för trials.

Nu sänker sig mörkret över Sabden och uppkrupen i soffan tänker jag på framtiden. Vad väntar där?

Ta en titt på planerade kullar, det är fantastiskt fina kullar på gång!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

11 458Spamkommentarer blockerade hittillsSpam Free Wordpress

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.