Sortera nyheterna
Arkiv
Vårt val av foder
Sneyd's logo

Om oss

Birgitta och Janne

Birgitta och Janne

I mer än trettio år har vi hållit på med arbetande hundar. De första tjugo på varsina håll och de sista fjorton tillsammans. I och med att vi träffades tog hunderiet en ny gemensam riktning. De många resorna till UK och Irland gav nya idéer och en klar gemensam syn på den jagande labradoren. Vi reser flera gånger per år, antingen för att Birgitta skall döma, eller för att jaga med vänner och de egna hundarna. Vi jagar båda såklart, och det gör att synen på hundarna blir tydlig och bilden av idealtypen klar.

Vi har funnit vår typ av hund och vilka linjer vi velat bygga på, allt för att få fram riktigt bra jakthundar. Vi har båda ett särskilt stort intresse och engagemang för markprov och field trials som är den provform där hundarna prövas under riktig jakt. Jakthundar skall prövas på jakt tycker vi och tittar efter avelsdjur som bevisat sin jaktliga förmåga som jakthund.
För oss är en jaktmerit en merit som erövrats under jakt. C-prov och B-prov är apporteringstest.

Vi sätter ut egna änder och har egna jakter på Björkåsen. Janne är visionären, den som skapar och genomför alla idéerna, från dammar och fågelutsättning till B&B och kaninhägn mm mm. Birgitta arbetar mer med den dagliga driften med hundarna, kurserna och avelsarbetet.
Vi har i dag rejäla kennelbyggnader och en gård helt byggd runt hunderiet.

Hagmarkerna är skapade för hundträning med stängsel, murar och kuperad terräng.
Här nedan finns lite mer om oss!

 

Birgitta

Birgitta Staflund-Wiberg

Birgitta Staflund-Wiberg

Jag har varit en ”hund- och hästtjej” så länge jag kan minnas. Jag och bästisen Cilla hängde i stallet så ofta vi kunde, och åkte långa resor med Mälarö-bussarna för att hinna till stallet varje dag efter skolan.

Vi tränade våra stackars hundar som försökskaniner för allehanda tricks. Det var min Dino (borderterrier från kennel Juniper i Uppsala), och Cillas beagle Boy. Vi hade agility-tävlingar i skogen bakom grustaget i Södran långt innan agility fick sin mer officiella debut och namn i Sverige. Vi kallade det helt enkelt hundhoppning, och tog inträde av plågade föräldrar för våra tävlingar. Dino ställdes också ut, både på SKK-utställningar och Terrierklubbens utställningar, och han blev BIR och fick cert och CACIB någon gång runt 1972.
Sedan blev det bara hästar under en lång period.

Sista året på sjuksköterskeskolan träffade jag min blivande make och far till Världens Bästa Pojke Viktor (född 1988). Jag flyttade till Linköping i Östergötland. Då vaknade drömmen om en egen hund igen. Att ha egen häst som nyutexaminerad sjuksköterska var omöjligt, en kostnad jag aldrig skulle kunnat klara av med de studieskulder och den låga inkomst som var min verklighet.
Jag hade haft en vaktmästare på Tappströmsskolan på Ekerö som hade flattar, Calle Johansson. Han hade två stycken från kennel Tryggs, och de var för mig den Ultimata Hunden. En sådan skulle jag ha.
Vi letade och hittade en kennel nära oss, kennel Astrals. Där köpte vi vår första hund, en hane som var efter en av dåtidens stjärnor, SJCH SFUCH SUCH Gunhills Cheiron . Vi kallade honom Emil, och han var nog något av ett måndagsexemplar. Han var på tok för het och stressig vilket omöjliggjorde arbete med honom. Och utställningar räckte inte till för mig alls. Jag ville träna.
Flatklubben var en naturlig hemvist för alla flatägare, på den tiden betydligt färre i antal än i dag. Alla kände alla och man samlades på utställningar och prov. Framgången med flattar måste jag nog sägas kröntes när jag förde fram en hund till Flatmästare 1990, min flat-favorit SUCH O’Flanagan Ostgotica.
Jag drogs hela tiden till arbetet med hund, det var det som var mitt intresse och fascination. Efter många år med flattar vaknade intresset för jaktavlad labrador. Dels upplevde jag att flatten hade mycket cancer, av alla de flattar jag haft i min ägo hemma har ingen blivit sju år gammal och dels ville jag ha mer jaktligt. Det finns utmärkta flattar, men säkerheten att få en sådan är inte lika hög som att välja selektivt avlade jakthundar. Att den skulle vara jaktavlad var en självklarhet, de var förutom den uttalade kapaciteten som apportör helt enkelt så personliga och tillgivna kloka hundar. Dresserbarheten och koncentrationsförmågan var andra egenskaper jag ville ha.

Jag har aldrig ångrat att det blev labrador – de passar mig perfekt för de syften jag har med hundarna. Nu har jakthundsraserna utökats under åren på kenneln och i dag finns förutom labrador även springer spaniel, border terrier och wachtelhund.

Ett tjugotal hundar har passerat genom åren, och under tiden som gått tog jag jägarexamen (1987), startade en mängd olika hundar på prov, höll kurser och blev slutligen domare för retrieverprov 2002. Jag är nu auktoriserad CACIT-domare och B-domare och vill hela tiden fortsätta utvecklas som förare och domare. Jag har startat fem olika hundar på A-prov under åren och bland annat kvalificerat Will två gånger till det Irländska Championshipet.Vi tävlar mycket i Danmark som ligger nära till hands för oss, i Sverige men allra helst i UK/Irland.
Jag har också dömt en del utomlands – se gärna mitt CV!

I dag är jag gift med Janne, och vi delar intresset för jakthundar, dess dressyr och uppfödning. Vi åker gärna till Storbritannien och Irland för att utvecklas som förare och tränare, och titta efter nya trevliga potentiella avelsdjur. Vi bor i Småland och driver mängder med spännande projekt, kurser, träningar, sätter ut fågel, planerar nya utsättningar och jakter.

Uppfödningen av labradorer är en utmaning, vi vill föda upp mentalt stabila, friska jakthundar med de bästa förutsättningar att bli en riktigt bra jakt och prov hund. Att de är mentalt sunda sätter vi främst – mentalitet kan man aldrig kompromissa med tycker vi.

En klassisk labrador alltså – en ren jakthund med jaktligt sund konstruktion och typiskt temperament.

 

 

Janne

Janne Wiberg

Janne Wiberg

Jag heter Janne Wiberg och är den ”andra halvan” av kennel Meadowlark. När jag var åtta år tjatade jag på min morbror att jag skulle få lära mig rida, jag tillbringade somrarna på deras fina gård i utanför Rävlanda i Västergötland. En dag stod han väl inte ut med tjatet, och lät mig rida på hans nordsvenska häst. Han höll hästen i longerlina och jag klamrade mig fast på hästen som en sämre voltige-katastrof. Under hästens mage, i svansen, i manen, kort sagt överallt. Morbror Sven skrev då ett långt brev till mamma där han uppmanade henne att för ”pojkens egen säkerhet sätta honom i ridskola”. Så blev det, och red gjorde jag tills jag var arton.
Under uppväxtåren hittade jag också en katt som jag tog hand om. Katten blev dessvärre överkörd och strida tårar följde och nytt tjat, denna gången om en egen hund. Till slut gav mamma med sig, och vi köpte taxen Kim till mig.

När Kim hämtades åtta veckor gammal 1969 skrek och pep han av förtvivlan på vägen hem, vilket utlöste lika mycket tårar och förtvivlan hos mig som ville att bilen skulle vändas och att Kim skulle få komma tillbaka till sin mamma. Här gav min mamma Mia inte med sig, Kim kom hem och blev min allra första hund.

Hundar ledde till jakt och sedan 1979 har många hundar passerat. Vi hade taxar och flattar, det är anledningen till mitt dåvarande gemensamma kennelnamn Flaxarnas. Min exfru Lotta har i dag kvar kennelnamnet, och jag är i stället en del av Meadowlark.

1988 vann jag Flatmästerskapet med min dubbelchampion Flaxarnas Cheer-up.
Sedan köpte jag min första jaktlabbe, Gun’s Choice Nimble Damsel av Lasse Johnsson, kennel Gun’s Choice. Jag kallade henne Biggan, och om jag var irriterad på henne sa jag ilsket; men Birgitta då! (Gissa om vi har skrattat åt det efteråt, när jag träffade min nuvarande hustru Birgitta. Särskilt roligt eftersom hustru Birgitta kallades Biggan under uppväxten.)
Hon har tre kullar i kennelnamnet Flaxarnas, där S(j)JCH Flaxarnas Eddie Murphy är min egen favorit, eftersom jag själv tränade och förde honom åt Claes Grönhagen.

Birgitta och jag lägger mycket tid på hundar och träning, och planerar gärna för framtida händelser som kullar, kurser, egna starter och resor.
Jag för gärna hund på A-prov och WT, men allra främsta rummet sätter jag jakten i. Ingenting slår att jaga över de egna hundarna.
Med Lakedown Diawl Bach har jag vunnit fem CERT på A-prov, flera CK:n, tävlat för Sverige i Europacupen individuellt, tävlat på IWT i lag, vunnit markprov i RJK och blivit Markprovsmästare i JRK..