Länge sen nu.

Jag är ju i Storbritannien sedan en månad tillbaka. Det är helt enligt plan, men det som hände när vi kom hem från UK i somras och månaden innan jag skulle tillbaka var inte enligt plan. Jag har blivit diagnosticerad med cancer i lymfan. Det har gjort att mycket som normalt fungerar prickfritt inte längre gör det, man blir lite av i ett undantagstillstånd när man får C-ordet levererat av sin läkare.

Det är anledningen till avsaknaden av uppdateringar här på hemsidan, och anledning till att jag inte alltid svarar på mail och meddelanden. Tack alla fantastiska människor för all peppning, för er förståelse och för den överväldigande mängden meddelanden och telefonsamtal. Jag värderar vartenda ett.

Koncentrationsförmågan tar ganska mycket stryk när sånt här händer, man blir skörare helt enkelt. Jag som är van vid att köra på har fått konstatera att jag får ta saker lite mer som de kommer.

Jag har min bas hos kära vännerna Mark och Marie Demaine igen, och har haft Janne hos mig två gånger redan. Hundarna har gått sådär tycker jag. Daves svans klämde jag i burdörren för säkerhets skull och vi kämpar för att det ska läka. Han är sålunda dragen från sina prov. Meg har startat ett par gånger utan resultat. Poppys första start kom i måndags (efter otaliga bortlottningar i open) i Grampian Gundog Club uppe i Aberdeenshire i Högländerna. ”Alla” var där och det är klart att det är nervöst. Enormt fina marker, enorma staket, jättelånga avstånd. Poppy gick som ett spjut och till min enorma lycka var hon en av tre hundar som avslutade provet. De andra två hade lite extra på sig i form av eyewipes medan Poppy ”bara” var helt fri från belastningar och löste sina uppgifter prickfritt.

3rd på sitt allra första open, dessutom i Skottland, det var en fin känsla. Vi kan konkurrera med världens bästa hundförare och deras bästa hundar. Jag behövde det lyftet mer än väl på många olika sätt.

Dagen efter var det klubben Forth and Clyde´s 2-dagars prov, också i Skottland. Här var hela ligan samlad igen, och jag får riktigt nypa sig i armen när man ser Poppys och mitt namn i startlistan.

Poppy gör två fina apporter och två torr-rundor riktigt bra men sen åker hon ut på en first dog failure på sin tredje apport 15.30 på eftermiddagen. En mycket lång dag och hon var alldeles slut. Klart jag velat vara med till dag två men som vännen Tom Fergie sa, ”hon var ju med hela dag två, du var ju på prov hela dan i går också.”

Janne är här och var med mig på båda proven, som viltbärare mitt i linjen. Det är så lärorikt, man lär sig hela tiden, blir mer erfaren, mer trygg och säker i domarroll och som handler.

Det går inte att sluta tävla och slå sig till ro, dels för egen inspiration men också för att man halkar efter, tappar stinget, blir slarvig. Jag behöver känna stinget, drivet och känna att jag lär mig mer hela tiden. Att utmana mig på field trials bland de bästa som finns är enormt stimulerande och spännande.

I morgon ska Em ultraljudas, då får vi veta om hon är dräktig!

Och sen väntar den slutliga diagnosen. Får jag vara kvar här på Poppys kommande starter eller måste jag hem för behandling? Vi får se.

Jag nås också av att TP hastigt avlidit. Livet är så skört. Lev och låt leva. Ta vara på tiden.