Mitt uppdrag som domare

Field trials och mocktrials vore ju riktigt roligt om det inte vore för de där förbaskade domarna! Skämt åsido, hur är det att vara domare och vad krävs för att bli trygg i sin roll som domare?

Det är ett hedervärt uppdrag att döma hundar oavsett vilken gren vi talar om. Och det kräver erfarenhet med egna resultat, intresse, engagemang, social kompetens och en vilja att lära, coacha, samarbeta, uttrycka sig och ödmjukhet inför uppdraget. Och så kräver det en rejäl skopa skinn på näsan. Jag är väldigt stolt och hedrad att ha fått döma arbetande retrievers i över 20 år. Det är ett uppdrag att hedra, och man är en ambassadör för sporten 24/7

Man är generös med sin erfarenhet och kunskap och man är sparsam med kommentarer om andras hundar och deras presationer. Man är lojal mot sina kollegor, och backar upp varandra. Man är respektfull mot de startande.

Fyrdomarsystem borde vara en självklarhet på alla prov, det är aldrig vettigt att vara två domare, en på varje sida eller i varje grupp. Det borgar för kvalitetssäkring för såväl startande som domaren själv. Det leder till ständig kompetensutveckling och utbytande resonemang kring hundarnas olika prestationer. Och det förhindrar bedömning som kan ifrågasättas. Det är egentligen så självklart att jag inte förstår att det fortfarande i många länder i Europa regelmässigt förekommer två domare. Jag skulle faktiskt inte tacka ja till att döma ensam på en kant, om frågan kom. Det brittiska systemet med fyra domare är överlägset helt enkelt. 

I ett tredomarsystem kan man ha man en grupp var (drivet prov)så där blir det ju samma sak, en domare dömer sin grupp ensam. En stor UNDVIK-stämpel från mig utom vid speciella omständigheter. Det är ytterst ovanligt med tre-domarsystem i Storbritannien och försiggår oftast om en domare blivit sjuk och ingen ersättare finns vid drivet prov.

Man måste vara beredd att strida för sina hundar. Man möter ofta starka personligheter i domargruppen, det ligger i att vilja döma hundar tror jag. Men det gäller för domargruppen att inte lämna över till den ofta självutnämnda dominanten utan argumentera väl och kunna motivera sin åsikt. 

Non paneldomarna måste sätta press på sina paneldomare och paneldomarna som är non paneldomarnas mentorer måste sätta press på dom. Det är viktigt eftersom vi alla måste vara på tå och vara öppna för att man inte alltid ser samma saker, kollegan kan ofta ha sett något som jag har missat helt.

Mitt jobb är att kunna regelverket och följa det. JRegs är en väldigt tunn bok, med ett tydligt innehåll för provets innehåll och utförande, tydlig information om domarens roll och systemet vi dömer efter.

Det är den enda rättvisan i den mest orättvisa sport som finns, att vi som domare följer the procedure of the trial som man säger, skickar rätt hundar, ställer hundar på rätt plats och sköter ordningsföljden. 

Jag vill alltid kunna svara om en startande undrar var det står i reglerna. Boken är tunn för att det vi bedömer har så många gråzoner. Det är då erfarenhet och kompetens kommer in och är det domaren ska luta sig emot, inte sin walkingstick. 

När man är trygg och säker som domare kommer så mycket gratis. Man är inte rädd att erkänna de fel man gör och rätta till dem. Fel? Gör domarna fel?

Oh ja, det gör man. Det går snabbt på field trials, beslut måste fattas snabbt. Ibland blir det fel. I stället för att hoppas att ingen märker något rekommenderar jag alltid att stoppa bedömningen. Och rätta till det som blivit galet. Det går alltid att rätta till sina misstag, men man måste snabbt tala om att man gjort dem. 

Man letar inte fel och kastar ut hundar vid första bästa fel eller brist man ser. Jag ser det, jag noterar det, men jag varnar inte. Ingen förare vill höra att domaren inte vill höra det småpipet igen, eller att hunden måste bli bättre vid sidan eller få höra ”sista chansen”. Man vet så väl som förare, man krigar på och adrenalinet pumpar. Man stressar bara föraren med varningar.  Jag ser ofta att relativt nya domare är mer benägna att haka upp sig på småsaker. Som regel dömer de här hundarna sig själva, om vi sköter vår del av opartiskt och korrekt arbete sköter ekipagen som regel rätt väl att sköta placeringarna.

Man dömer ju varje apport ”on its own merits”, varje uppgift är ett nytt oskrivet blad. Jag för min domarbok så noggrant jag kan, för att kunna motivera och argumentera för de apporter jag dömt. 

Hur länge får hundar hålla på egentligen? En hund som inte gör nåt vettigt får ingen tid alls. En hund som är konstruktiv och gör ett bra jobb får mycket tid på sig. Rätt enkelt faktiskt. Låt inte hundar som inte gör bra jobb hålla på tills de snubblar över fågeln. Låt en bättre hund få chansen i stället, kalla hem och skicka nästa hund. Jag tycker ofta att det brister här. Hundar får hålla på alldeles för länge helt enkelt.

” It takes a handler to judge another handler”

Ja det gör det minsann. Jag vill själv inte veta vad någon som inte själv startat och startar hundar i nutid tycker om mina hundar. Det är för dyrt att starta hundar på prov, det är för mycket arbete att lägga ner på hundarna och för många mil att köra för att bli bedömd av någon som inte visat sig i galleriet med ett armband på armen på den här sidan sekelskiftet. Det är en självklar respekt mot de startande att vara aktiv, välinformerad om regler och eventuella regeländringar, och att man är kroppsligt fit och engagerad. Man står inte kvar i linjen som paneldomare och gissar vad hunden gör ute i marken. Man kan missa både ett viltbyte och en vinnarapport på det viset. 

Det är tydligt att domare som inte fört hund på många år eller i värsta fall inte alls på den nivån har svårt att veta och förstå de svårighetsgrader de utsätter förare och hund för. Man ska bli domare på sina egna erövrade meriter helt enkelt, och bevisa sig värdig det hederfyllda uppdraget det är. Kunskap och ödmjukhet ger respekt. Och alla startande förtjänar att bli respektfullt behandlade. Man blir inte domare för egen vinning, status eller som en rättighet. Man blir domare för att kunna ge tillbaka lite av allt hundsporten har givit, ett naturligt steg.

Jag fortsätter att starta mina hundar, jag älskar hela sporten, att träna hundarna, att jaga med dem, att konkurrera med dem på prov. Jag vill vara lika mycket en i gänget i galleriet som en domare eller steward, jaktledare eller viltbärare för den delen. Jag har ingen förståelse för att domare aldrig hjälper till med annat i verksamheten. Så mycket jag lärt mig genom åren! Jag har lärt mig genom att starta överallt, fler gånger än jag kan räkna till. Allra mest har jag lärt mig av britterna genom otaliga starter, allt viltbärande (man ser verkligen allt som viltbärare) att vara steward, allt dömande och alla domarseminarier jag bevistat, alla zoom-kvällar i ämnet bedömning med John och Nina Halsted och eviga diskussioner på pubar om scenarier som skett på prov och vad man själv skulle ha gjort. Bedömningen är ett nördigt intresse och man blir bättre ju mer man engagerar sig och brinner för det. Eget intresse är ju bästa läraren som ni vet.

Den där walking sticken som domarna svänger sig med…

Ibland hör jag kommentarer om field trials, lite nedsättande sådana. Oftast är det okunskap som ligger bakom motståndet. Man pratar om pekhundar, och drar slutsatsen att de inte kan jaga. Jag fick till och med höra av någon som minsann visste att britterna aldrig släpper iväg hundarna från en nedslagsplats och låter hundarna gå på en löpa. Jag försäkrar att det inte finns ens ett uns sanning i det. Det gör man helt självklart, även om man skulle vara hund 2, 3 eller 4 att försöka på fågeln. Som ni hör finns mycket skrönor och uppfattningar. 

Man pratar om att yrkesjägare inte vill ha field triallers i sina picking up team eftersom såväl förare som hundar är av dålig kvalitet. Jag har ingen som helst erfarenhet av det, jag deltar fullt ut med mina hundar på jakterna. Man pratar om att domarna står i sina tweedkläder och pekar med sina käppar, att vi bara står och pratar och att det inte alls liknar en vanlig jaktdag. 

Samtidigt köper man gärna jaktavlade hundar med många FTCH i stamtavlorna. Jag tänker att det ju inte kan vara som en vanlig dags jakt, just för att hundar ska bedömas till ledning för avelsarbetet. Domarna måste dokumentera sin bedömning och vi måste konferera. Det får inte bli långbänk och vi måste hela tiden ha det med oss att försöka snabba på så att vi inte tappar fågel. På mocktrial är det ju inte alls samma brådska.

Walkingsticken är ett verktyg för mig. Jag anvisar fågel med den, jag kommunicerar med andra sidan linjen med den och jag använder den när vi går ut och tittar efter fågel som ingen av hundarna klarat att bärga. Jag vill verkligen inte stoppa ner händerna i taggbuskar och nässlor för att leta.

Att klä sig snyggt och prydligt handlar också om respekt. Om det är tweed eller inte är mindre viktigt men man kommer inte i jeans, vare sig domare eller startande. 

Jag är stolt och hedrad över att ha fått möjligheten att döma på hela kontinenten, Norden på Irland och i Storbritannien. Jag tycker att det är bland det mest givande jag kan göra, att ge tillbaka lite av det sporten har givit mig genom åren. Att döma handlar inte om egen vinning, om status eller rättighet.

Jag har träffat så många fina människor genom åren. Och fått uppleva så mycket och fått med mig så många fina minnen!