Jock – a menace to society

OK , innan jag berättar detta vill jag göra klart att det finns vittnen som under ed kan styrka min berättelse.
Ni vet ju hur fenomenalt fiffig Labmobilen är, inredningen är byggd av Emil och Janne med burar ovanpå varandra, eller snarare en bur ovanpå de två underliggande. Det är en stor bur, den där på övervåningen i bilen.Där åkte i dag Skipper, hennes valp Branwen, Emils valp Win och Jannes eländiga spanielskrälle.
Ner till andjakten gick det bra, eller så invaggade han oss i bedrägligt lugn.Som om han faktiskt vore en normal valp. Hanterlig, social och fullt kapabel att åka bil som en normal valp. I en bilbur.
Efter andjakten i eftermiddags tog jag ut valpgänget på liten prommis, alla fick springa, leka och göra i från sig.Alla packades in enligt konstens alla regler, alla burarna haspades i låst läge.
Bilresan på en timme och en kvart påbörjades. Till en början kändes allting bra, vi pratade och skrattade tillsammans , jag , Emil och Janne.Berättade stolta historier om våra duktiga Tar och Red som debuterade på jakt i dag, Emil berättade om Petes bedrifter. Plötsligt börjar bilen låta underligt. Som om råttor knaprade på ledningar i en vägg ungefär. Vi lyssnade spänt allihop. Ljudet upphörde och vi fortsatte vår trevliga efterjakten-konversation. Efter en stund hör vi det underliga ljudet igen. Det låter som om det kommer precis bakom oss, bakom rutan mellan hytten och lastutrymmet. Men där kan ingen hund vara lös säger Emil och jag och vänder oss om och tittar genom rutan.
I vår ögonhöjd stirrar en spanielvalp tillbaka, med en tom colaburk i munnen, tuggandet på metallen utgjorde kusliga ljud påminnande om råttor som knaprar på ledningar.Uppflugen på buren i mellanlastutrymmet står han , uppepå vattendunken. Han har mixtrat upp burdörren, balanserat på det smala utrymmet mellan burdörren och van-dörrarna bak, slunkit genom facket för bössor som också är en fungerande tunnel till mellanutrymmet i vanen. Någonstans på vägen har han fått med sig en pet-flaska och en cola-burk.Allt detta medan vi kör.
Svansen gick som en propeller, och den sista milen hade vi spanielskrällets stirrande i nacken innan vi parkerade Labmobilen på Björkåsen och kunde befria den och oss från Jannes valp. Den som tror att denna story är det minsta tillspetsad kan källkontrollera hos Emil Håkansson nere i backen.
Vad exakt i stamtavlan var det som var så käckt nu igen Pålle????