Sortera nyheterna
Arkiv
Apportera för livet 2019
Vårt val av foder
Sneyd's logo

22.11, länge sen nu!

Janne har kommit och åkt igen. Intensiva dagar, välbehövliga. Jag skickade hem Poppy och Robban som inte har fler starter samt de hundar som skulle lifta med Janne hem till sina nya ägare. I stället fick jag hit löpande Flye och Phoebe som ska paras. Janne startade Dave på ett drivet Novice i Mid Wales Working Gundog Club, rök ut på first dog failure när de var tre hundar kvar. Nära men inte tillräckligt.
Det kommer, han knackar på dörren unge Dave, så jag hoppas på lite tur nu på hans sista starter.
Årets häftigaste upplevelse bjöd Yorkshire Retriver Field Trial Society på, all age staket vid Pateley Bridge.
Jag fick en reservplats med Meg och beslöt mig snabbt för att skrota planerna på Nordirland och gå all in.
Startlistan innehöll alla kändisarna och för andra gången i år stod jag på samma linje med armbandet på med John Halsted Jr.
De övriga i programmet tillhörde också det absoluta toppskiktet, provet är ett fantastiskt prov och erbjuder allt man kan önska för sin hund.
TV var där och filmade provet och programmet skall visas i juni nästa år för Yorkshire TV.
Mark följde mig till provet, skönt med lite moraliskt stöd när jag hämtade nummerlapp och den stora vita plastskylten med nr 2 på. Den hissas upp på en ställning så att man ska veta vilken hund som arbetar. Ni som varit på Championshipet vet hur det funkar.

Det sköts grouse, morkulla, fasaner, rapphöns, duva och kanin.
Starka otroliga fåglar i en makalös terräng som verkligen kräver sina förare och hundar. På vissa ställen var det hopplöst att gå, ljungen var högre än Meg och marken full med kaninhål. De bruna nedfallna ormbunkarna snor sig runt stövlarna och man snubblar fram koncentrerad till max för att markera allt aom skjuts när man är inne i linjen.

Meg kändes fantastiskt fin och inledde med två säkra apporteringar på fasan, en lång riktigt fin markering som hon löser fantastiskt och en kortare men med svårighet att den låg inkilad mellan stenar. Ingen handling alls behövdes.
Hon gör en elegant dirigering till andra sidan linjen på en morkulla, får en grouse skjuten på andra sidan linjen som nr fyra och som femte fågel en rapphöna snett ut i från linjen.
Hon gick så väldigt fint. En efter en föll bort och det var bara jag och Laura Hill som var kvar på slutet.
Laura hade en duva som hennes hund löste fint med en hög svårighetsgrad, men jag visste att Meg var “clean as a whistle” på alla sina apporter, och förmodligen ett par uppåt knockar.
Det var jämt mellan oss.
Vi drog det kortaste strået och blev alltså tvåa men med fina vandringspriset Guns Choice som tröst.
Det var svåra förhållanden, spöregn och hård vind, och många hundar blåste bort, dvs föll i vinden och fick svårt att gå upp mot vinden. Timmarnas nötande på att limma hunden längs med linjen betalade sig och lilla Meg formligen flög fram i den svåra terrängen, hoppade murar fem gånger hennes egen höjd, och hittade sitt vilt så lätt, så lätt. Det kändes som att ha hennes morfar vid sidan igen, fina Will.

Panel A domaren Steve Richardson gjorde ett makalöst domaruppdrag där han sprang upp och ner i berget till båda sidor, guidade sina kollegor, såg till att allt var optimalt. Skyttarna stod för den mest fantastiska uppvisning i skytte jag någonsin sett.

Domarnas insatser är avgörande för hela provets flyt och hundar och hundförares chans att visa upp sig.

Dåliga domare har alltid en sak gemensamt. De för inte hundar själva på prov, har inte gjort på åratal. De har släppt greppet och standarden helt enkelt. Man kan bara lära sig det här genom att själv starta. Inte genom att träna upp sig genom att döma andras hundar. Man kan aldrig lära sig det på den vägen. Och man får aldrig de startandes respekt.
It takes a handler to judge another handler helt enkelt.

Och jag har aldrig förstått att man vill döma när man inte har kompetensen, inte kan regler, inte har förståelsen.
Här finns en del såna också. Och det är just precis det man hör – har inte haft en nummerlapp på sig på trettio år. Borde inte få döma alls.

Sporten är snabb, krävande och kräver enorm kompetens och snabb blick för att få till högklassiga prov där hundarna verkligen får chansen att visa vad de går för.
Steve Richardson gjorde detta fenomenalt med sina tre kollegor.
Att starta för kompetenta domare skapar lugn och trygghet.
Motsatsen förstår ni säkert och har upplevt själva.
I SGL har vi därför ambitionen att alltid ha två domare från Storbritannien på varje prov, och två svenska non panel domare.
Vi vill sprida kunskap och låta så många som möjligt få chansen att starta på riktigt bra prov med bra domare.
Hoppas att ni hänger med oss!

Jag har snart varit hemifrån i tre månader. Hundarna och jag har arbetat hårt.
Vi har haft en fantastisk säsong, alla fyra kommer hem med awards av olika slag och fina vandringspriser.
Jag har tävlat mot de bästa hundförarna i världen och klarat mig fint.
Jag är tacksam för varje regnig, blåsig och lerig dag jag varit här. Jag lär mig så mycket hela tiden. Och jag älskar det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

10 468Spamkommentarer blockerade hittillsSpam Free Wordpress

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.