A cruel, cruel sport

Det är ju det man säger om field trials, ”its a cruel, cruel sport”. Och det stämmer. Det finns inget mer orättvist och olikt och slumpartat. Vi tränar och vi förbereder oss, vi reser, vi anmäler på prov, vi köper träningsjakt och vi satsar en förmögenhet på det.

Vi älskar det, vi åker i den eviga berg och dalbanan mellan anmälningar, lottningar, starter, åka ut och vinna. Ett gift, ett beroende. Drömmen var att kvalificera sig. Sen gör man det och då vill man mer. Mycket mer.

Men vad får mig och Janne att njuta mest av träningen och jaktens varje apport, oavsett väder och vind? Vad får oss att knappt stå rakt i hårt vind och regn uppe på mooren och gömma bollar åt varandra i den lårhöga ljungen?

Kärleken till hundarna såklart. Den mjuka, den modiga, den självklara, den osäkra, alla är de individer. Diskussionerna om hur varje individ ska tränas, bli synlig och få sin chans ”to shine” som britterna säger.

Och hur vi ska gå vidare därifrån. Efter snart fyrtio år i sporten som började med B-prov (eller jaktprov som det hette rätt och slätt på den tiden), senare C-prov och field trials har intresset inte mattats det minsta, snarar fördjupats och förädlats. Avelsarbetet likaså. Tankarna om kombinationerna och typen vi vill föda upp. Ju mer tid och energi vi använder i vårt gemensamma intresse, desto tydligare blir målet.

Janne är på prov i Skottland i dag. Jag är hemma på Aire View 5.  Alltså tog jag en tre timmar lång träning/promenad på mooren. Tränade först Reggie hos John. Linjer, stopp och tecken. Har inte gett upp tanken på en sen start med honom ännu.

Sedan varierande uppgifter beroende på vad de behöver. Och orolig kontakt med Janne som tyvärr fick tacka för sig uppe i Skottland.

Its a cruel, cruel sport. Det man kan göra är dock, vara vänliga mot varandra, stötta och hjälpa varandra, tipsa varandra. Ge fan i att prata skit om andra och varandra. Enas i respekt för varandras inriktningar, träningssätt och åsikter i vår gemensamma sport och intresse. Vara lite jävla storsinta helt enkelt.

Och förresten, Heureka, jag har funnit det! Picking up dagar alltså! Det vi har otur med i lottningarna kompenseras med pickingup! För vad ni än kan tänkas tro, våra hundar är riktigt bra på det också. De blir nämligen inte bra field trialhundar utan erfarenheten från jakter. Som vi saknat jakterna under hösten. Fågelinfluensan har gjort att alla kämpar om att få picking up.

Poppy är parad och nu börjar väntan och förhoppningen att hon är dräktig. Under tiden funderar jag på övriga parningar som jag vill göra nästa år. Alltid en underbar tid, att planera nästa år! Men först November och December!