Sortera nyheterna
Arkiv
Apportera för livet 2019
Vårt val av foder
Sneyd's logo

Min nya valp

Poppy

Poppy föddes den 20.5 tillsammans med nio syskon. Att just hon blev kvar hos oss är inte av någon särskild anledning, jag tycker inte att det normalt är särskilt stora variationer inom kullarna. Det var väl nåt med henne jag gillade. Poppy bor inne hos oss, och ligger i sängen, härjar i vardagsrummet på kvällen tills hon slocknar i soffan. Hon hänger med mig i stort sett överallt på dagarna. Hon är i bilbur när jag har kunder, har sällskap av Castro. Hon hänger med hela gänget på rundorna, hon skuttar glatt med och är en del av flocken.
I dag hängde hon med på andjakt, det har hon gjort flera gånger redan. Hon är i bilen under dreven, minglar runt bland hundar och människor mellan dreven. Hon apporterar nån krickand som nån slänger till henne och kommer till mig, eller nån annan med den.
Poppy kan leta i gräset efter sitt lunchmål. Det tar tid och hon är noggrann. Poppy gillar ju mat, och det gör att motivationen är hög. Svansen går som en propeller och hon går sakta runt för att inte missa en enda liten bit. Belöningen för hennes noggrannhet finner hon ju själv och jag berömmer henne för hennes fina letande, good girl!
Jag tänker ofta på det när jag ser slarviga hundar som rusar runt och inte kan hålla området runt nedslagsplatsen tight, så fel tränade de är. Ingen har väl sett en valp rusa runt i blindo när man slänger den första bollen, letar små korvbitar eller torrfoder i gräs? Nej för det rätta beteendet har de med sig från början. Så små de är kan de nyttja sin hjärna och näsa för att finna det de letar efter.
Det är vi som tränar in felbeteenden.

Vi tränar på att sitta på signal. Det börjar hon fatta nu faktiskt, hon verkar lättlärd och road av att få små uppgifter att göra med mig. Inkallning är hon också bra på, hon kommer gärna och snabbt går det. Just nu sover hon bredvid mig i sängen medan jag skriver, lugnt och tryggt snusar hon här. Det har alla våra hundar gjort som små, upp till sex månader brukar de bo inne för att bonda, och för att fostras.

Poppy kan inte gå i koppel. Hon har aldrig haft på sig något än. Hon har inget begrepp om att vänta på nåt, vänta på mat, eller vid dörr eller i bil innan hon får “tillstånd”. Jag tycker inte att det är viktigt, jag tror till och med att tidiga begränsande krav är rent negativa för valpen. Frustrationsskapande eller robotifiering av den unga valpen. Vi kör på få kommandon, få övningssituationer över huvud taget. Jag tar bara chansen att träna in nåt när hon ändå gör det. När hon ändå tänker komma visslar jag inkallning, när hon ändå slår för en vittring ger jag hunt whistle, när hon kommer tätt inpå mig och tittar upp ger jag en låg signal mellan tänderna så sätter hon sig. Så klappar jag henne riktigt mycket när hon gör rätt. Fina Poppy!

Vi tar det naturligt och lugnt, jag vet att hon blir som alla våra hundar, lugn och trygg vid sidan, tyst och samlad. Jag vet det för att en trygg individ inte har anledning att pipa. En hund som är trygg med sin förare är lugn och samlad. En hund som är trygg med sin förare, kör inte upp svansen och reser ragg med stel spänd kroppshållning vid hundmöten. Den pinkar inte heller revirmarkerande under träning eller i närheten av andra hundar.

Grundträning förutsätter att relationen är på plats först. Att hunden är i balans för att ens kunna påbörja utbildning och skolning. Det är meningslöst att träna stopp, linjer och fot med en stirrig hund. Det är inte “mer lydnad” som måste tränas. Det är inte “passivitet” som måste tränas. Det finns inget moment som kan inläras för att få till det där trygga partnerskapet. Det spelar ingen roll hur många kilometer man går fot med en hund om den är gasad, spänd, har alla kanaler öppna utåt, från föraren. Det kommer inte att hjälpa ett dugg, i de flesta fallen blir hundens stressade attityd i förarens närhet bara mer befäst. Föraren betyder helt enkelt stress för hunden som lär sig i bilder. Bilden av föraren sätter igång adrenalinet helt enkelt.

Allt handlar om relation. Att träna hundar är hur enkelt som helst. Det är ingen konst att lära hundar sitt, ligg, stopp, spring rakt fram, backa, vacker tass, high five och rulla runt.
Konsten är att få dem att göra det för dig, alltid, oavsett störning för att den vill göra det just för dig precis när du vill det. För att den beundrar dig. För att den vill följa dig vart du går, för att den litar på dig. Ni har förtjänat varandras ömsesidiga respekt helt enkelt.

En hund bör vara färdigutbildad nånstans mellan 18-24 månader, sen är det erfarenhet och vidareutveckling som skall till för att få hunden riktigt fullfjädrad. Då är det lätt att förstå hur förödande det är att börja i fel ände, att skapa problem som sen måste problemlösas. Hundar har faktiskt ett bäst före datum, när det är passerat får man nog acceptera den hund man har. Att ändra rejäla felbeteenden är svårt, hunden har lärt sig att koppla olika bilder till fixa beteenden.

Därför är det så viktigt att göra rätt från början med sin nya jaktkompis.
image

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *

11 251Spamkommentarer blockerade hittillsSpam Free Wordpress

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.