Våra tankar om vårt avelsarbete

Ända sedan kennel Meadowlark’s allra första kull föddes har jag haft ett stort avelsintresse och ett driv att göra min egen  grej. Och det har vi gjort. Vi har alltid tittat efter linjer som vi av någon anledning fastnat extra för, vi har köpt in hundar för avel och vi har rest till Italien, Schweiz (det blev ett magplask kan man säga), Österrike och till Storbritannien  och Irland för att bygga på och komplettera med det där som vi ville ha, det vi tittade och fortfarande tittar efter. Jag har hämtat hem många hundar från Irland och Storbritannien, både till oss själva och till andra. Ett viktigt bidrag till att försöka öka genpoolen.

Det är många saker som ska klaffa. Det är temperament, ett sunt och starkt kynne med retrieverns godmodighet och trofasthet, det är exteriör ( absolut – det klassiska utseendet av en labrador återfinns i en uppsjö av fotodokumentation från förra seklets början) och det är naturlighet i jaktliga egenskaper och beteenden . Det är reproduktionsförmåga, födsel och moderliga instinkter. Det är ett rundande av olika defektgener och gentester. Det är ett ständigt risktagande. Det är att ta ställning till Index. Hur viktigt är det, hur mycket betyder utfodringen första året, vad är vad?

Jag vägrar att bli en ”pappersuppfödare” som letar avelsdjur efter parametrarna ”clear på allt” och högt index. Avelsarbetet måste få vara en känsla, en konst. Det måste vara tillåtet att ta rimliga risker, det är viktigt att använda carriers av olika ärftliga defekter i avel. Vi har ett arv att bevara, ett historiskt arv att förvalta, den finaste apportören av dem alla.

En bred avelsbas, en så numerärt stor effektiv avelsbas som möjligt  är det bästa bekämpningsprogrammet som finns mot ärftliga defelter. Ja läs igen det jag nu skrev. Stäng inte ute anlagsbärare eller friska syskon till sjuka djur från avel. Vi har inte råd med det. Det är ett sicksackande mellan riskerna och känslorna att föda upp bra hundar, de allra bästa , med förutsättningarna att bli sina ägares bästa jakthundar och med egenskaper som kan ta sig hela vägen upp mot de allra förnämsta titlarna för en labrador, field trialchampionatet.

Vi har ju valt att meritera i UK och välja hanar med det temperament som gör att vi tror att hundarna skall bli balanserade jakthundar med nerver för den press vi utsätter dem för på field trials. Då är de också kapabla apportörer och eftersökshundar på  rough shooting och drivna jakter.

På b-proven prövas hundarna på ett annat vis, ingen riktig ammunition, och minimal retning.  De meriterna stamboksförs och gör att registreringen av valpar blir något billigare, men det är ingenting som vi tycker är väsentligt. Meriter är inte samma sak för alla. Bara för att en del meriter stamboksförs i SKK betyder det inte att de är mer värda än andra icke stamboksförda meriter. Det här är ju våra värderingar och ingen kritik till någon annan. Det här är vår egen väg, den jag alltid ville vandra, min egen väg. Med en äkta make som Janne, som backar upp mig i alla tokiga ideer och tankar, de goda ideerna men också de riktigt usla, så är jag trygg i att fortsätta vårt avelarbete i ytterligare några år till dess att vi känner att det är dags att lämna över vårt verk till någon annan som vill arbeta lika hårt, förvalta de finaste hundarna som finns och hitta sin egen väg.

Tio egna hundar har vi meriterat i Storbritannien genom åren. Hundar som finns i våra hundars stamtavlor. Som visat att de tålt pressen, att de kunnat sortera och leverera i den tuffaste konkurrensen som finns. Det tycker vi visar att vår egen ibland snåriga stig inte varit så tokig.

Avel är svårt, bunkrarna är många, ”tyckarna” är många, hundvärlden är inte alltid en enda vaniljgrotta. Där svårt, hemskt , sorgligt ibland och alldeles alldeles underbart. Det är ett arbete 24/7, en livsstil som man andas och lever i. Uppfödningens vardag.