Engagemang, föreningsliv och ideellt arbete

Där det finns hobbies finns det föreningar och föreningsliv. Det har alltid funnits idrottsföreningar, ridklubbar, hundklubbar, musikföreningar och kyrkliga samfund med körledare i min uppväxt. Förenings-Sverige har alltid blomstrat. Vi är medlemmar i en faslig massa klubbar i Storbritannien men i Sverige är vårt engagemang störst i Swedish Gundog League. Alla klubbar är helt beroende av sina eldsjälar. Hela förenings-Sverige bygger på alla engagerade människor och återväxten av eldsjälar i klubbar och föreningar.  De som bakar bullar, brer mackor, kokar kaffe och slår på termosar, hämtar och lämnar vid tåg och flyg, kör en massa mil och tar på sig olika roller i sin förening. Inte minst i styrelser och kommitteer. Vi kan ju inte ha föreningar fyllda av medlemmar som bara önskar ta del av alla aktiviteter. Det fungerar av naturliga skäl  inte eftersom någon faktiskt måste hålla i provet/tävlingen/mötet. . Vi kan inte ha funktionärer som ska ha milersättning för minsta uppdrag, eller annan kompensation för sitt funktionerande i sin klubb. Fler och fler klubbar avlönar externa personer för kassörsarbetet eftersom det är hart när omöjligt att få tag i någon som vill ta på sig det jobbet. Det är verkligen en dålig lösning eftersom styrelsen lika klart som korvspad förlorar kontinuitet och kontroll på kassan.

Här kommer beviset på att jag snart är pensionär. Vad fan är det som har hänt? För hundra år sedan när jag engagerade mig i FRK och SSRK förekom inte det här. Valberedningsarbetet var inte en Golgatavandring, att vara ledamot eller suppleant var heller ingenting att se som ett straffarbete. Det var fanimej kul att arbeta i föreningslivet.

Det är en ära att få medlemmarnas förtroende att arbeta i styrelser, kommitteer eller inneha andra förtroendeposter i en förening. Det är stimulerande, socialt, teambildande och så är det kul att göra nåt för andra. Och lärorikt! Allt går nämligen inte att googla. Det finns kunskap att inhämta som man bara finner i riktiga livet. Alltså IRL för de som till äventyrs är under 30 och läser detta.

Att göra saker för andra fungerar också utmärkt som prevention mot att bara tänka på sig själv och sin egen position. Att dela med sig, att inspirera, att ge lite extra kommer ofelbart att ge ringar på vattnet.

I SGL börjar vi nu med träningar på lokal nivå. Det emottogs kanske inte med stående ovationer, pukor och trumpeter när förslaget kom, det fanns mycket tveksamheter i vem som skulle vara utförare, hur mycket det skulle kosta och framför allt – skulle nån anmäla sig? Det roliga ooch stimulerande är ju att det emottagits så väl! Medlemmarna säger ja tack och vi som engagerar oss i att fixa försöker sprida gracerna så att inte bara ett par stackare ska dra hela lasset. På det sättet får vi in mer pengar till våra fild trials, hela kärnan som klubben bygger på. I morgon börjar vi vår jaktlydnad nivå 2 och i slutet av mars och i april kör vi Walk up kvällar på vardagskvällar.

Nå, jag vill slå ett slag för engagemang, för stolthet att få jobba i sin förening, för värdegrunder värda namnet, för återväxt och för det som för medlemmar samman i föreningar – det gemensamma intresset.

Alla kan göra någonting. Det finns tusen ursäkter för att inte ställa upp, men jag har 560 anledningar till varför jag engagerar mig i min klubb. 560 är antalet medlemmar som valt att betala sin medlemsavgift i vår klubb!

Anmäl att ni hjälper till och ställer upp. I alla era klubbar helst ( vi har funktionerat i nästan alla klubbar vi startat i i UK)

Svenskt föreningsliv är en stolthet värd att bevara, en adelsmärke ute i städer och landsbygd. Vilket brandtal va? Men jag tror faktiskt att det behövs! DU behövs!

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. 🙂